Utbytbar?

Sju minuter över nio, på kvällen, en måndag i oktober, i Sverige, 2011. Ett årtal som fortfarande är obekant för mig. Obekvämt att skriva. Ofattbart. Ett år då min pappa skulle fyllt 100 om han levat, igår, men han har varit död i 23 år nu.

2009 dog jag nästan. Nästan. Bästa vännen fanns där. Insåg småningom att jag överlevt, började skriva och levde vidare. Bara två år sedan – känns som ett helt liv. Känns som den viktigaste delen av mitt liv, viktigare än att gifta sig, föda barn, överleva att barn överlevde, fortsätta att överleva de som inte är barn längre, skiljas från pappan till barnen, vara otrogen innan vi skildes, en etikett som inte betydde mera än dåligt samvete. Tro och vilja tro att du och jag skulle leva till livets slut med varandra. Ordnade ändå så att det inte blev så. Jag ordnade det.

Nu lever vi vidare, du och jag. Ibland vi, ofta jag respektive du. Det som är viktigt för mig idag är att jag lever. Och att du lever. Inte så viktigt att vi lever tillsammans, eller med varandra. Men jag blir glad när du ringer och säger att ICA har färsk laxfilé till hyfsat pris, ska ”jag grava en till dig, du kan ju lägga den i frysen”? Du tänker på mig som jag tänker på dig. Gravad lax. Eller nya glasögon – vilka ska du välja. Du e-postar fyra alternativ, vad tycker jag? Jag talar om, du bestämmer dig.

När jag talar med bästa vännen säger hon att det viktiga är att jag håller reda på vad jag vill. Jag försäkrar att det vet jag, men det är sant att jag behöver försäkra mig själv om att jag faktiskt vet vad jag håller på med. Idag vet jag att jag inte ska bo tillsammans med dig någonsin igen. Jag har lärt mig att leva ensam, lärt mig fördelarna med att bestämma själv, utan att behöva ta hänsyn till någon annan, dig. Men jag tror fortfarande att jag ofta vill att du kommer till mig eller att jag kommer till dig – om du hämtar mig (jag har fortfarande ingen bil). Jag vill ha dig i sängen bredvid min, vill kunna sträcka ut en hand och ta din, andas på dig och känna din andedräkt på mig. Röra vid din värme. Känna dig.

Minsann är varm och nära, men hon är katt, inte du. Duger till vardags, men inte för alltid. Hon är sig själv nog, hon är inte en ersättning för dig. Hittills är ingen någon ersättning för dig, du som Jack på 1av3.se kallade ”mannen i mitt liv”. Du är inte utbytbar. Jag var det, är det fortfarande såvitt jag vet. Du har sagt att du ska avveckla den andra/första kvinnan – faktum kvarstår, jag var utbytbar. Det gör fortfarande ont. Det var förståeligt, rimligt mot bakgrund av vad jag gjort – ont gör det likafullt.

Det här med att byta ut, oavsett vilken anledningen är – byta den älskade som inte längre är den älskade mot någon annan – hur gör man? Jag visste att du inte längre ville ha mig som din älskade. Det gjorde ingen skillnad för mig. Du var fortfarande min älskade. Trots att jag inte hade ”rätt” att älska dig längre. Trots att alla dina vänner, dina söner, dina kusiner etc insåg att jag verklilgen inte hade någon rätt att älska dig. Någon rätt att över huvud taget finnas, kommas ihåg som den människa jag också var, benämnas. Jag hade fullt upp med att hålla mig vid liv, ingen energi att byta ut dig mot någon annan.

En enda, nåja, två män, har berört mig under de här två åren. En för hans blick på ett fotografi – ingenting annat att hänga upp min tveksamma attraktion på, den andre för hans ord, dikter och försiktiga gemenskap i någon sorts förståelse. För ingen av dem har jag berättat någonting. Det behövs inte. Jag finns, de finns. Därifrån till utbyte är långt.

Och nu håller vi på med något som inte handlar om utbyte, utan mera om återgång till något som nästan liknar det som var. Du har berättat för en av dina söner att du träffat mig igen – mina och min fd man vet att vi träffas – din kompis vet via min hyresvärd att vi ses (och förundras liksom din son). De gamla grannarna däruppe i Västmanland vet att vi ses. Mina systrar vet. De som är viktiga för mig vet, vet de som är viktiga för dig?

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Utbytbar?

  1. Ja, det är förskräckans att vara utbytbar. Det gör ont och skaver. Jag ser att du förhåller dig väl. Du är duktig på det. Även om det också syns att det gör ont.
    Jo, du har rätt att älska den du älskar. Det är alltid rätt att älska, även om det ibland blir fel. Men, kanske har vi inte rätt att alltid bli älskade tillbaka på samma sätt. Du visar mod när du skriver om det.
    Njut din dag.
    A.

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack Anette för dina ord, kärlek är alltid rätt, oavsett vem och hur någon älskar – och kanske inte älskas lika tillbaka … En fin tisdag önskar jag dig, med den än så länge tveksamma solen på himlen!

      • Hos oss har solen hittat upp över dimman. Värmt bort det grå. Dagen visar alla fantastiska höstfärger. De ljuvliga höstfärgerna njuter i solglansen mot de underbara faluröda ladorna strax utanför…

        A..

  2. lena skriver:

    Att alska ar att leva.Du lever,du ar stark.Kram Lena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s