Nu har jag gjort allt möjligt utom att skriva: dammsugit och skakat mattor, dammat, kapat och klyvt det som gick att ta hand om av fd altanräcket, tvättat och skakat ur så mycket som möjligt av den pappersnäsduk jag glömt i en ficka, matat katten, fixat frukost i morse, kollat skrivsajten och FB.

Bland mejlen fanns ett uppmuntrande tillrop från NaNoWriMo – hur man bäst beter sig för att få ihop de 1667 orden varje dag i november. Jag har ju anmält att jag vill vara med, kanske är det därför jag har så svårt att skriva de senaste veckorna? Jag känner mig alldeles tom på idéer och skrivlust.

Tycker inte att skrivsajten är kul längre heller, om det sedan har någonting med själva sajten att göra, eller enbart handlar om mig, vet jag inte. Designen, att titta på en författarintervju under en hel vecka, på ”bekostnad” av medlemmarnas inlägg och kommentarer som får mindre plats – gillar jag inte. Jag läser intervjun om jag är intresserad, sedan gör det mig inte gladare att se den varje gång jag öppnar sajten. Kanske börjar jag bli färdig med just den här skrivsidan. Och jag saknar Jacks knäppa kommentarer.

Nu har linden utanför huset fällt så gott som alla sina blad. Jag vadar bland löv när jag går från trappen till soptunnan. Har jag tur blåser de annanstans, min kompost är full och rymmer inte mera. Och jag har ingen stor lust att räfsa.

I morse trakasserade några kajor kohägern som landat högt uppe i ett träd. Tjurarna har flyttat tillbaka ”hem”, nu går de utanför mitt fönster och betar igen. Korna är också tillbaka där de började sitt betande i våras, längre bort på ängarna. Minsann ligger bredvid datorn i solstrimman och blundar nöjt. Igår fick hon färsk strömming för första gången i livet, och det var gott.

Jag tittar på det stora fotografiet av mormor när hon var runt 16-17 år. Och nu ser jag min systerdotter, det har jag inte gjort förut. Den här bilden på mormor har alltid känts lite främmande för mig, jag kände henne ju inte när hon såg ut så där. Men nu känner jag igen henne, och en ung släkting ungefär 100 år senare. Tre generationer senare. Eller blir det fyra, fyra inklusive min systerdotters egen. Kanske vill hon ha tavlan av sin mormorsmor.

Jag läser just nu en bok av Doris Dahlin, ”Till mamma på mors dag”, och den berör mig. Jag orkar bara läsa den lite i taget. Just nu vill jag inte utforska varför jag blir nedstämd av att läsa om hennes ”mammabilder”, det räcker med att jag vet att det är så. Jag byter stämning med att parallellt läsa ”Fatimas hand” av Ildefonso Falcones, en bok om morer (som här kallas morisker) och kristna i Spanien under senare delen av 1500-talet. 919 sidor, fulla av historiska och geografiska kunskaper och blodiga strider. En roman som berättar om en ung mans liv och flera gånger nästan död, åtminstone på de 245 sidor jag hunnit läsa.

Hur i all världen ska jag få mig till att skriva 1667 ord varje dag i november, dvs från och med tisdag?