Skriver nu enbart för att se om det alls finns någon koppling mellan fingrar och huvud. Inte mycket visar det sig snabbt, eftersom det blev tomt efter första meningen. Fortsätter ändå. Vad har hänt med mitt skrivande, eller mig, eller bloggandet eller skrivsajten? Nu har jag funnits på 1av3 sedan i mars, och trivts utomordentligt bra, blivit inspirerad av alla goda vänner, triggad ibland också – men framför allt, haft lust att skriva och publicera där. Texter av alla slag.

Nu är det inte så.

Jag bloggar inte heller lika ofta som innan jag åkte på semester. Är det ledigheten som fått mig ur balans? Och hur ska jag hitta alla ord som ska till varje dag i november för att det ska bli det manus om 50 000 ord som är avsikten med NaNoWriMo? Vad ska jag för övrigt ha alla orden till om de är enbart ord – det måste ju vara någon sorts idé med så mycket skrivande. Något man/jag vill få ner på pränt, något jag vill beskriva eller berätta.

Jag brukar tala om för mig själv att jag just inte har någon vidare fantasi att ösa ur. Att jag bara kan skriva om sådant som handlar om mig och mitt, inte klarar av att fantisera fritt. (Rimma kan jag tydligen.)

Samtidigt börjar jag få en liten aning om svårigheterna med att helt skriva självbiografiskt. Någon påpekade att man då ofta tvingas att censurera, göra om verkligheten för att inte såra andra människor. Jag är inte helt klar över vad detta skulle kunna innebära för min del.

Om jag skriver en berättelse om en storasyster som just inte var så mycket barn när hon var liten, inte så mycket ung när hon var ung – och som nu när hon är gammal inte är så gammal heller, i alla fall inte om man mäter klokskapen vi förväntas skaffa oss i livet, och kunna använda fullt ut när vi blir gamla.

De senaste åren har den här storasystern inte bara fallit från den piedestalen, hon har brakat i backen rejält, saboterat ett gott kärleksförhållande med svek, spel och dobbel, pengamissbruk och lögner, sett till att bli utan bostad, utan pengar, utan det mesta – men med så stora skulder att hon aldrig kommer att kunna betala tillbaka mer än en skärv, oavsett vad Kronofogden lägger rättmätigt beslag på varje månad.

Om jag skreve en dylik berättelse, vad skulle göra den läsvärd? Hur kan jag brodera med fantasi, när verkligheten är så full av allt negativt som tänkas kan, allt dumt som ingen någonsin trodde just den här kvinnan skulle kunna göra (inte hon själv heller), alla upprepade idiotiska beslut hon fattat under några få år.

För ögonblicket verkar hon vara i någon sorts balans (om man undantar skrivandet). Hon spelar inte längre på några internetcasinon – det kanske helt enkelt är en följd av att hon klippt sönder sitt bankkort och sagt upp sina konton på olika casinon, men det kan också handla om att hon faktiskt inte längre vill spela. Att hon vill låta bli att spela mera än hon vill spela. Pengar har hon inga heller, så om hon skulle vilja spela kan hon inte. Inte för att det hindrat henne tidigare – på något sätt tog hon sig råd att spela ändå. Så inte längre.

Hon har fått bra kontakt igen med sin fortfarande älskade, just nu sitter hon och väntar på att han ska komma till henne. De ska tillsammans åka upp till det hus hon också fick överge när allt föll samman. Hennes nya lilla katt får följa med, den kära katt som följde henne därifrån är död.

Hon har gjort otaliga halvdana synopsisar (vilket ord!), lekt med färger och ord, pusselbitar och ord, rubriker och underrubriker – mycket har handlat om barndom, föräldrar och deras föräldrar. Om sådant som var bra och om sådant som inte var bra. Just nu känns allt det där inte viktigt. Det känns mera som ett taffligt försök att rättfärdiga att hon så totalt tappade kontrollen över allt efter att hon fyllt 60. Födelsedagen hade inte med saken att göra, den tjänar bara som en markering att hon faktiskt väntade med galenskaperna tills hon hade ett till synes gott önskat liv med sin älskade i det gemensamma huset. Då först släppte hon taget om sitt ordnade liv och rasade iväg in i spelmissbruk och lånekarusell. Tills hennes företag fick försättas i konkurs, hennes privata ekonomi i princip upphört att existera och hennes älskade inte längre kunde leva med henne, utan gjorde sig fri. Hon fick med sönernas och fd makens hjälp flytta till ett hyrt hus på landet, ”bortom ära och redlighet”. Men där bortom var hon ju redan, så det passade väl bra.

Nu är det två år sedan hon avslöjade för sin älskade allt hon gjort. Och de två är snart på väg tillbaka till huset, för några dagars gemensam vistelse. Livet är konstigt, och intressant – det går runt, rätt som det är bär det utför med det mesta, och så ordnar sig något igen, och så fortsätter det. För att tala med P O Enquist ”En dag skall vi alla dö, men alla andra dagar skall vi leva.”

Att leva är verkligen upp och ner ofta. Och det visade sig ju att fingrar och huvud har någon sorts kontakt trots allt …