Ordens kraft

Har just flyttat en belåtet spinnande Minsann till hennes filt på stolen. Det går inte att skriva med henne i knät. Hon har tillbringat de senaste två timmarna i ett träd alldeles i kanten av ån, som strömmar förbi kvarnruinen utanför huset. Varför hon satt där är oklart, möjligen uppfattade hon något i eller nära det fågelbo som jag tror finns precis där hon satt. Nu är det svart sen eftermiddag, och hon är inomhus igen.

Jag har lagt ut ”Blått blod”, Booked-boken, på Bokbörsen (kultamanka är mitt säljarnamn där om någon vill betala för att läsa den!).

När jag senast var in på biblioteket i Norrtälje såg jag till min glädje att de tagit in Annika Bengtssons ”Snökupan”, på min och kanske andras begäran. Den ser jag fram emot att läsa när väl mannen min läst ut den! Jag får vänta.

Karin Englund citerade både Strindberg (”Vi ses i min nästa roman”) och Fritjof Nilsson Piraten (”skriver man om synålar är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad”) i sin blogg idag. Apropå de problem man kan stöta på när man skriver självbiografiskt, t ex som Felicia Feldt nyss om sin berömda mamma.

Och Leif GW Persson skrev häromdagen om den boken (Expressen 29 januari) detta ”… vill jag påstå att boken är det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text”.

Strindbergs värld och Felicia Feldts har väl inte mycket gemensamt. Och inte avser jag att driva någon i döden med mina skriverier. Men en liten släng av censursleven har jag fått – delar av min familj vill ”inte bli uthängda” i min blogg. Så det så. Mitt liv får jag gärna skriva om, inte deras. Jag fogar mig i det. I den mån jag hittills skrivit om mina nära har jag aldrig haft någon ont syfte, jag har skrivit om dem som en del av mig och mitt liv. Det liv som varit och det liv som kommer.

Efter alla mina tidigare hemligheter har jag också haft stort behov av att vara öppen kring hur mitt liv idag fungerar, hur jag mår och känner inför det som händer omkring mig. Jag kommer att fortsätta med min öppenhet om mig själv.

Just nu längtar jag efter marssol och snödroppar, vår och värme. SMHI talar om kallt och kallare och massor av snö. Åns strömmande vatten skapar fantastiska isskulpturer – t ex istappar som pekar uppåt! Strömstaren har jag ännu inte sett, men änderna plaskar och badar. Wikipedia lärde mig idag att det faktiskt är så att det går många drakar på varje andhona, varför vet man inte riktigt. Det syns i ån, de fåtaliga honorna är ivrigt uppvaktade.

Strindberg skrev för säkerhets skull ”En dåres försvarstal” på franska och den fick inte publiceras förrän efter hans död. Så långt går inte jag – inga jämförelser i övrigt – jag kopierar in detta i min blogg idag. Och jag lever!

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ordens kraft

  1. Annika Bengtsson skriver:

    Jag längtar också efter marssol. Snödroppar har jag aldrig lyckats få i blom hos mig, de dör direkt och kommer aldrig upp. Drömmen är att ha ett skummande hav av snödroppar, men det får fortsätta vara en dröm.
    Vad roligt att du ska läsa Snökupan! Hoppas att du inte blir besviken, i så fall får du göra som med boken du knappt läste ut, den du fick via Booked. Så är ju livet – och litteratursmaken.

    • beskrivarblogg skriver:

      Vi får väl se om det blir några snödroppar – hundar och katt som gräver i jorden har nog gjort sitt! Jag ska läsa – och eftersom mannen min läser med stort intresse så tror jag inte att jag blir besviken! Sälja din bok varken ska eller kan jag – den är Norrtälje stadsbiblioteks – ska kolla om de har dina tidigare böcker också!

  2. Karin skriver:

    Det är ju skillnad – å ena sidan att skriva om sig själv för att man vill och behöver bearbeta sitt eget liv och å andra sidan att skriva för att förgöra någon. Jag har ju ingen aning om i vilket syfte Jan Myrdal skrev sina Barndomsböcker, men visst knäckte det Alva och det är väl troligt att det förkortade hennes liv. I vilket fall förbittrades det. Men samtidigt ger ju de tre syskonen Jan, Sissela och Kaj, i sina tre böcker om samma uppväxt, så skilda versioner att man till sist bara kan konstatera att det nog finns lika många ”sanningar” som enskilda individer.

    Jag tycker det är ett svårt dilemma tror att min egen väg ut ur det skulle vara att ”fiktionalisera” så pass mycket att jag skulle känna mig fri att skriva om riktigt jobbiga upplevelser, som även innefattar närstående, utan att det nödvändigtvis ska gå att identifiera dem. Jag skulle ge huvudpersonen ett par syskon till, förlägga scener till en annan plats, låta föräldrarna vara skilda om de inte var det och tvärtom. Vad som helst som lyfter undan skrivhindren, helt enkelt.

    • beskrivarblogg skriver:

      Jag har varit inne på din idé – att göra om detaljer som inte stör det jag vill berätta. Kanske är det enda sättet att skriva självbiografiskt – fast man väl då får kalla det ”roman”. Skön kall onsdag på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s