Så tyst det blev i huset. Man skulle kunna tro att mannen min för ett himla väsen hela tiden. Nu har han åkt hem till sig, kvar är jag, Minsann och Louie och Frankie (de tre sistnämnda sover för ögonblicket) – i köket (hundarna) och i sovrummet (katten). Lugn råder.

Fåglarna har fått mera solrosfrön och äter tacksamt. En decimeter nysnö täcker de frön som ramlat ner på backen, de får ligga där tills snön är borta igen. Snart hoppas jag. Ved är intagen, jag behöver enbart gå ut med hundarna en längre promenad mitt på dagen och två kortare till sen eftermiddag och kväll.

Jag tänker på mina släktingar som idag begraver sin son. Just nu samlas de i kyrkan och jag hoppas att min fd man och två söner som körde bil ner till västkusten kom fram utan problem. Jag kan inte fullt föreställa mig hur det känns att begrava sitt barn – oavsett hur gammalt det barnet än är. Människor i min närhet har upplevt detta, jag kan bara försöka begripa och som med min syster, ibland prata om hennes dotter och komma ihåg henne med glädje.

Idag är det snålt vinterväder därute, det blåser och känns kallt även om det bara är runt noll. Vad jag längtar till våren och att kunna sitta ute på altanen i min nya solstol, som jag fick i födelsedagspresent.

Till kaffet för en stund sedan tog jag de sista bullarna ur frysen. Nu får jag baka själv om jag vill ha bullar, mannen min kommer nog inte hit på ett par veckor (=så länge som jag har hundarna här). Han tycker det är stökigt med katten instängd i sovrummet och energiska hundar som far runt. Och t ex skäller om de tror att någon står på trappen – när det bara gått någon på vägen förbi huset.

Det är lite skönt att vara ensam, utan någon annan människa i huset. Och det är tomt att ingen ligger i sängen bredvid min, ingen pratar med mig vid frukosten, stör mig ibland med frågor när jag funderar på annat, sätter upp en hylla här och drar i en skruv där. Bakar. Tvåsamhet, ensamhet.

Under tiden jag levt helt ensam har jag vant mig vid att det bara är jag hemma. Jag har vant mig vid att bestämma vad jag vill ha till middag, eller om jag alls vill ha middag. Tror inte att jag vill leva all tid tillsammans med mannen min, hur mycket jag än älskar honom. Vi behöver nog båda lite eget utrymme, egen tid. Och han har större behov av att vara i stan än jag, som helst vill vara alltid på landet.

Inser att jag hela tiden i tankarna återvänder till begravningen som väl nu är över. Jag önskar att de närmaste finner någon sorts ro i tankarna på sin son och bror, pappa och man. Jag tror att han själv nu har frid, när död och slutgiltighet är det som återstår.