I nästan ett år har hon haft stor glädje av att skriva på !av3.se. Nu har den glädjen och inspirationen blivit trött likgiltighet i stället. Inte så att hon är likgiltig inför allas texter, men något är annorlunda jämfört med tidigare. De som startade skrivsajten, Maria och Jack, har överlåtit ägandet på nya människor, det är en skillnad. Antalet aktiva skribenter tycks ha minskat, även om medlemsantalet ökat något.

Antagligen låter det alldeles galet att säga att sidans själ är borta. Om sedan själen satt i Jack och Maria eller annanstans är egalt. Lusten, krutet, galenskaperna, knäppa kommentarerna är inte där längre. Och de som inte gillar läget tycks bli fler och fler. Några hoppar av helt, andra (bl a hon själv) lägger mera sällan ut texter där. Hon väljer att skriva i den egna bloggen i stället.

Tidigare brukade hon hälsa nya medlemmar med ”här är gott att vara”. Det gör hon inte längre.

Ibland tänker hon att det är hon själv som är annorlunda, inte skrivsajten. Till del är det sant. Att skriva där (och i bloggen) har givit henne ett skrivsjälvförtroende hon inte hade tidigare. Hon har varit helt öppen om sina förhållanden, vågat vara det – och fått värme och goda vänner tillbaka. De vännerna vill hon ha kvar även om hon slutar att skriva på 1av3. Och hon har inte samma desperata behov av att skriva i stället för att spela som hon hade.

Är en sådan här skrivsida så här kortlivad? Eller är det bara så att det behövs ett utbyte av de som var med från början, och kanske fast i tankarna på hur det var då och inte är nu – och i stället in med nya medlemmar som inte har de här minnena? Har sidan klivit över något magiskt medlemsantal som gör det svårt att ha den personliga kontakten och touchen som Maria och Jack lyckades ha? Eller är det bara helt naturliga blåsväder som småningom tar slut och något, möjligen annat, finns kvar?

Hon har ingen aning. Vet bara att det inte är kul längre, där. Här är bättre att vara. När hon tänker efter är det kanske en av anledningarna till att 1av3 inte lockar längre – där försvinner hon och hennes texter. Här, i hennes egen blogg, gör de det inte.

(För närvarande tränar jag på att skriva i ett och samma dokument hela tiden. Och i tredje person – får se hur länge jag orkar med det. Och ni som ev läser ids fortsätta läsa.)