För så är det nog, en del av skrivglädjen handlar om att bli läst, inte bara om att skriva. Ibland är bloggstatistiken över antal visningar så halsbrytande att jag inte tror att det är sant. Rekordet hittills är 239 visningar en dag i augusti förra året. Varför begrep jag aldrig och trodde knappt på det.

Häromdagen var det 80 visningar, men då hade jag å andra sidan publicerat sex artiklar (så heter det på wordpress-språk). Idag 56 visningar, med tre artiklar. En eller ett par kommentarer per inlägg. Jag har försökt se mönster i vad som läses av flera, vilka rubriker som tycks fånga läsare – för det är väl där det sker? Eller kanske är det så att jag har några trogna läsare, som tittar in ofta, utan att ha öronmärkt sig som ”followers”?

Strunt samma, det är roligt att bli läst, och ännu roligare att få kommentarer. Jag är glad och tacksam att ni som gör både det ena och det andra orkar och vill. På 1av3 skriver man just nu om behovet av sk konstruktiv kritik för att utvecklas som skribent. Jag har aldrig begripit vad konstruktiv kritik är. Det vill låta som om den är helt objektiv och klarsynt – men kan ju banne mig inte vara det om det är jag eller något annat jag som delar ut den. Vad vi tycker om någonting är färgat av vilka vi är.

Ibland kan jag få för mig att konstruktiv kritik är negativ kritik. Jag har länge haft en ordduell med mannen min om att kritik kan vara både negativ och positiv. Jag fortsätter att hävda det, medan han tycker att kritik är negativt. Punkt.

Jag växer när jag får positiv kritik, när någon förmedlar vad det jag skrivit givit honom eller henne. Och jag har inte ett självförtroende som är särskilt duktigt på att ta negativ kritik, har aldrig haft det. När jag läste nordiska språk i tidernas begynnelse vid Stockholms universitet – efter ett par år som sekreterare – så avslutade jag studierna efter att ha blivit förlöjligad av lektor eller adjunkt eller vad han nu var, X, för min tolkning och upplevelse av ”Kvartetten som sprängdes”. Min var inte den förväntade, inte vad den borde ha varit. Så lätt var det att välta mig då. Jag är rädd för att det är nästan lika lätt nu.

När jag skriver klär jag av mig naken, bildlikt talat. Jag lämnar ut mig. Den som inte gillar det behöver inte tala om det för mig. Den som tycker att det är korkat eller dumt eller olämpligt behöver heller inte tala om det. Jag kan själv räkna ut att en text som inte väcker några reaktioner förmodligen inte är mycket att ha för andra. Men den kan vara viktig för mig likaväl.

Och just nu inser jag att jag övergivit berättarperspektivet ”hon” och gått tillbaka till ”jag”. Träningspasset får anses vara avklarat för den här gången. Nästa gång kanske det blir ”han”.