Jag undrade några gånger varför du så försvann när jag och min älskade separerade – varför du aldrig hörde av dig. Men, jag var upptagen av att överleva, och tänkte surt att det var väl skit att du inte hörde av dig, eftersom vi ändå hade varit med dig när du fick dina behandlingar för bröstcancer. Då talade vi om att det var så vi visste att vi var vänner.

Saknade dig, men försökte  inte ta kontakt – om du inte kunde höra hur jag mådde så var det väl så. Surt. Jag var så full av mig själv. Rymde inget annat.

Idag fick jag veta att du var upptagen med att dö, medan jag var upptagen med att fortsätta leva. Du dog ”i höstas”, din man finns inte kvar på adressen och vi vet inte mera. Mannen min fick de här upplysningarna idag på auktion, där du också brukade vara.

Skit, Monica, jag är ledsen att du är död, jag är ledsen att jag var sur och aldrig orkade kolla varför du inte hörde av dig. Ledsen att du inte fick leva, efter det elände av behandlingar du utstått. Ledsen för dina föräldrar och din syster. Minns ditt långa, rödblonda hår med förlängningshår innan jag ens visste att sådant fanns. Din ibland andfådda energi när något fick dig att tända. Minns de du älskade, sörjer med dem.

Minns och sörjer de år vi hade tillsammans, utan att någonsin vara särskilt nära. Men vi var där samtidigt. Vi hade gemensamma minnen. Och vi kunde glädjas åt dem. Nu gläds du inte längre, har inte gjort det på flera månader – och jag vet det inte förrän idag. Vila, eller lev ett annat liv annanstans, eller var bara borta – borta från att leva här där det ofta är svårt och plågsamt att leva. Frid Monica.