Musik, dans, frisk, sjuk – liv!

Minsann har långsamt vågat sig ut i köket och resten av huset. Nu är hon säker på att de där skällande fyrbenta sakerna faktiskt har åkt härifrån. Sedan har hon inte riktigt bestämt sig för vad hon ska tycka om musiken som låter i köket. Är det mysigt eller är det bara högljutt – för en katt?

Kattens matte älskar det, kommer att spela dansbara låtar högt om en stund, det var länge sedan hon dansade ensam och förlorade sig i musik. Nu är det möjligt. Härligt. Men just nu klassisk violinmusik, passar bra till skrivande.

Vännen i USA hade inte mycket att berätta, bara att det tas prover var och varannan dag och att proverna varken är väldigt hoppingivande eller alldeles hopplösa. Påfrestande, när det handlar om den man älskar. Varje dag ska levas som om den är den sista och ändå inte. Varje dag ska fyllas med liv, vardagligt liv, mat som ska lagas och ätas, djur (i deras fall hästar, hundar och katter) och en ranch som ska hanteras, samtidigt som min vän ska arbeta åtminstone några dagar i veckan. Jag är glad att hon besvarade mitt mejl direkt – internet är fantastiskt.

När jag inser hur det kan vara att leva i någon sorts vacuum, som vännen i USA, eller som Monica som dog i höstas – tackar jag någon högre makt att jag har det liv jag har. På många sätt har jag stökat till det, jag har inte varit tillräckligt tacksam eller glad för det jag hade.

Men idag är jag det – idag när det ytligt betraktat är sämre än det var. För mig är det bättre. Inte ekonomiskt, men ifråga om innehåll, ifråga om mitt sätt att värdera mitt liv. Att uppskatta det jag har och får, att glädjas åt de vänner jag har och min familj som finns där. För mig. Oavsett vad eller hur jag är. Och jag är frisk såvitt jag vet. Jag vill inte veta om jag inte är det. Ändå gör jag mammografi etc – det/jag hänger inte riktigt ihop, jag har aldrig varit logisk.

Alla mina tidigare relationer finns inte längre. De som fortfarande är relationer är desto viktigare. Och jag tror att jag talat om det. Vad det är skönt att inte ha saker osagda, vad det är gott att inte ha hemligheter av någon sort.

Min älskade ringde i kväll och vi bestämde när vi ska ses nästa gång. Det är fint att längta lite efter varandra och kunna tala om det. Han har diverse saker han ska göra (bilbesiktning, sjukhusbesök, båtmässa, ärtsoppa med Beskowska skolan) och jag har sotare att passa (markstege, var finns det någon sådan!?), kunde ha haft mingel med 1av3´are, men kommer inte till stan – och, tja, inte så mycket annat. Än att skriva.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s