Att mötas, eller inte mötas – det är frågan

Det är klart deprimerande att kolla om man/jag har några mejl, och konstatera att så inte är fallet. Noll kontakt med andra människor. Noll intresse från någon utanför den egna datorn. Noll respons på blogginlägg. Noll det mesta.

Noll kärlek också just nu. Mannen min sitter i sin lägenhet och deppar. Har säkert inte ätit någon vidare middag, tycker synd om sig. Som jag. Fast här. Och fast jag har en varm liten katt i knät. Hon dämpar tycka synd om-andet en aning. Spisen knäpper, det innebär att det fortfarande brinner och att jag kan vänta en stund med att lägga in ny ved.

Idag hängde jag lakan på tork ute för första gången i år. Det fungerade i vinden som nästan drog lakanen från strecken. Nu doftar de härligt där de ligger på lätt eftertorkning i vardagsrummet. Det är också ett vårtecken, idag när övriga inte var så många trots solen. Snödropparna, de få som undkommit hund- och kattgrävande, hänger med sina små vita huvuden och vill inte riktigt ännu eller här, vad vet jag.

Några pelargoner har börjat blomma, och expertisen säger att jag borde plocka bort blommorna, och klippa ner hårt, för att få flera blommor senare. Men jag förmår inte, jag gläds åt de som är nu och låter de som kanske inte kommer kanske komma ändå, senare. Jag längtar efter att kunna sitta ute och dricka mitt morgonte. Låta varm sol värma mig, i morgonrocken. Ta ut datorn och börja dagens skrivande. Även om det är svårt att se vad som skrivs i solen …

Idag talade jag med min granne som förlorade sin dotter i julas, för första gången sedan det hände. Det var gott att mötas, med hennes lilla hund som min katt är kompis med sedan födseln, Minsanns mamma är hundens bästa vän. Djuren hjälpte oss hitta varandra i sorg och tankar kring framtiden.

Hon flyttar härifrån, jag kommer att sakna henne. Och Minsann kommer att glädjas varje gång Tjejen/hunden kommer hit – att se de två, hund och katt, som inte vet varför de gillar varandra, eller eventuellt borde ogilla varandra, och törs leka och nojsa med varandra, och att vara två människor som vet att Tjejen var närvarande när Minsann föddes och har hjälpt till att uppfostra henne – det är gott. Mitt i sorgen över ett barn som är obegripligt borta. Liv går vidare.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att mötas, eller inte mötas – det är frågan

  1. Moi skriver:

    Hej, tycker om hur du skriver och beskriver!

  2. lena skriver:

    Jag laser allt du skriver,det blir en bok.Du har gavan att skriva och det ar sa arligt o modigt,jag blir berord.BRAVO.Kram Lena.

    • beskrivarblogg skriver:

      Lena – jag hoppas att du förstår hur glad jag blir när du skriver det du gör! Om det berör dig, som det berör mig – så kanske det kan betyda någonting för andra också. Andra som är i den situation jag var, när jag spelmissbrukade, Stor kram på dig

  3. Ping: Den olyckliga IT-människan. | Macilane

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s