Vad övrigt är är …

Katt på rymmen är nu återkommen in i huset. Nu törs hon tydligen vara ute igen, har väl bestämt sig för att den stora arga katten inte är här. Var hon varit vet inte jag. Hon försvann när jag öppnade dörren för att kolla om jag fått någon sotarstege – det hade jag inte. Nu får det vänta tills sotaren kommer i morgon bitti.

Jag har talat med mannen min som var ”seg”, och hade varit seg hela dagen. För att pigga upp sig (?) satt han och grät över en film som handlade om Japans tsunami.

Hans kusin som skulle ha ringt hade inte gjort det, revisorn hade inte tid med honom som bestämt, och sonen ska ha fest och eftersom fd hustrun, sonens mamma, naturligtvis kommer, så vill inte han gå. När jag kallade detta för utpressning gentemot sonen, tyckte han att det ”bara är så jag vill ha det”. Samtalet avslutades, jag ringer honom i morgon för att höra om hans humör är bättre. Jag var också på dåligt humör, ingen stege och ingen katt – och det gjorde ju inte samtalsklimatet direkt bättre …

Jag har skickat in pdf-filer med text till fyra förlag, de som vill ha papper får vänta! Det ska bli intressant att se om någon över huvud taget hör av sig. Inom tidigast två, förmodligen tre månader eller mera. Annika, med erfarenhet både av förlag och att ge ut själv på eget förlag, menar att det senare är det bästa hon gjort. Hon är i och för sig professionell när det gäller grafiskt kunnande, vilket säkert underlättar. Å andra sidan är jag ju också lite bra på delar av förläggandet, har ju jobbat på bokförlag för länge sedan, och är fortfarande bra på att läsa korrektur. Åtminstone andras.

Nu är jag lugn, Minsann far som ett torrt skinn runt köksgolvet i jakt på en plåtkapsyl som glider snabbt och fint överallt dit hon vill att den ska fara. Och hon jagar, lägger sig i försåt, puttar in den under trasmattan och smyger på den. Leker. Just nu t ex ser jag bara svansen utanför mattan, och en märklig utbuktning som nog är en katt.

Ibland, när jag fortfarande försöker begripa vad som fick mig att krascha hela mitt dåvarande liv och min ekonomi (som aldrig varit direkt fantastisk), så begriper jag ingenting. Jag var veterligen inte tokigare än annars, än alltid. Ändå så var jag just det.

Jag upprepade mina galna beslut om och om igen. Satsade pengar jag inte hade, satsade andras pengar, lånade mera än jag någonsin skulle kunna betala tillbaka. Och försökte samtidigt hela tiden betala som jag skulle. Sålde sådant som kunde säljas – min andel i segelbåten, min andelsvecka i fjällen – och lånade pengar motsvarande min del av huset på landet av min fd man. Dito motsvarande huset utanför Sala av min sambo. Med mera.

Det finns någonting här som jag skulle vilja kunna sätta fingret på. OK, vissa forskare talar om att en spelares hjärna blir kidnappad. Kanske är det så att hjärnan (inte jag?) kräver belöning i form av mera spelande, och kanske-vinster?

När jag åkte runt i Californien för sådär femton år sedan med tre fransmän, var vi också i Las Vegas. Jag spelade inte alls där, men vi var in och tittade på några casinon. Och jag blev mycket illa berörd av alla, både män och kvinnor – men mest kvinnor, eller såg jag dem lättare? – som satt framför spelmaskinerna med stora popcorn-plastburkar fulla av mynt. Ibland skramlade en vinst ner, ofta inte. Men de satt där, utanför verkligheten, i sin egen värld. De såg inte ut att ha roligt. De såg döda ut, fast de rörde sig tillräckligt för att göra det de skulle.

Som jag satt däruppe på övervåningen i dåvarande vårt hus. Ensam, och i min värld av galna beslut, galna satsningar av pengar, och förluster. Ibland vinster som spelades bort. Mannen min tittade på TV därnere, kanske var han också i sin egen värld.

Numera har jag ingen TV, jag spelar heller inte på några internet casinon. Och sk riktiga casinon har jag aldrig haft lust att besöka, eller spela på. Jag tuggar på min verklighet, och den är si och sån. Just nu omfattar den en lätt irritation över gårdskarlen som inte sett till att jag fått hit en sotarstege! Större än så är inte mina nu upplevda bekymmer. Minsann är här, mannen min är visserligen på dåligt humör, men han lever och ”vad övrigt är är …”

Vad övrigt är, är tystnad. Ur Hamlet akt 5, scen 2. Klok och kär är ingen dödlig. Du må vara så kysk som is, så ren som snö – du skall ändock icke 

Google, och Wikipedia, är källor till påfyllnad av möjlig visdom. Jag kom inte ihåg varifrån de orden härstammade, och vet fortfarande inte vart de tar vägen – men de får passa in här. Att ingen dödlig är klok och kär samtidigt stämmer väl, och den här dödliga var inte särskilt klok några år i sitt liv – men jobbar på en bättring!

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad övrigt är är …

  1. Annika skriver:

    Så fort jag lärde känna dig lite grand genom 1av3 och läste det du skrev tänkte jag att du hade något viktigt att berätta, någonting som andra skulle vilja läsa. Därför tror jag att du kommer att få napp hos något förlag. Om jag hade vågat, och varit bättre på marknadsföring, skulle jag velat ge ut din bok. Jag tror verkligen på dig och din berättelse, den kommer inte att passera obemärkt förbi. Så enkelt är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s