Barnbarn

Den här torsdagen är inte färdig med mig ännu. Jag läser på 1av3 om Skrivmosters längtan efter sina barnbarn och ser hur hon har skypat (nytt svenskt ord) med dem. Och jag inser att jag också längtar efter mina barnbarn. De känns långt borta.

Jag är en farmor på samma sätt som min farmor var farmor – avlägsen, även om farmor Olga bodde i samma stad som jag, på gångavstånd – jag kan alltid hävda att milen emellan oss numera bidrar till avståndet. Själv var jag alltid närmare min mormor än min farmor, av diverse skäl, även om vi alla bodde i samma stad.

Och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var när mormor (aldrig farmor) väntade på att jag skulle ringa, när jag hade min egen familj.

Nu saknar jag att mina barnbarn aldrig ringer, eller skypar. Jag gör det inte heller, ringer. Skype har jag, men det fungerar dåligt med min långsamma uppkoppling. Vi känner inte varandra. Jag kände inte min mormor heller, fast jag trodde det. Och inte min farmor. Jag önskar att det varit annorlunda.

Nu skulle jag vilja veta hur de hade det i livet, vad de tyckte om, vad de var ledsna för, eller lyckliga över. Sådant som ”man” inte pratar om, allt det som var svårt, så svårt att ”man” nästan inte orkade med. Sådant som fyllde hjärtat med värme och glädje, eller sorg och bottenlös förtvivlan. Liv.

Jag fick en nyårshälsning från mitt mellersta barnbarn, då, när mitt liv för två år sedan var som svartast – ”du klarar det farmor, jag älskar dig” – han var sisådär femton år. Vilken man det blir av det barnet, vilken älskansvärd människa han var redan då.

Numera är de mest upptagna av sina egna liv – som jag var för länge sedan (och är nu) – men jag saknar dem alla tre! Och jag älskar dem, även om det inte märks varje dag.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Barnbarn

  1. Karin skriver:

    Känner igen din bild av din farmor. Min var lika avlägsen, så uppenbart från en annan tid. Så annorlunda från i dag. Och ändå hann jag få några minnesglimtar av henne via min pappa innan han dog. Om hennes längtan efter böcker, hon som alltid var så sträng med att man måste göra klart alla sysslor innan man fick sätta sig med en bok…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s