En torsdag i livet

Sotarna har varit här, de hade stege med sig! Två snälla och vänliga yngre män som letade efter den sotlucka jag insett inte finns – annat än den lilla, lilla i själva spisen. Medelst kamera i skorstenen och sotare med liten viskpinne i den lilla öppningen i spisen i köket, kunde de fastställa detta.

Själv hade jag enbart letat runt hela huset efter en ”normal” sotlucka, rimligen i någon sorts anslutning till spisen. Det fanns/finns ingen. Och det fungerar som det ska ändå. Men jag behöver nog skaffa mig en sådan där grovsopsburk med slang som går att ansluta till dammsugaren, och suga ut sotet emellanåt på egen hand.

En lång dag, kanske därför att den började redan halv 7. Jag går inte upp riktigt så tidigt i vanliga fall, runt 8-tiden brukar räcka. Jag har tvättat trasmatta som nu hänger på syrrans torkställning framför vedspisen. Och jag har torkat golv efter sotarna.

Samt varit borta hos min granne som ska flytta och ville att jag skulle se efter om jag ville ha något av det hon inte längre vill ta med sig. Nu har jag ett vackert gammalt utebord, en stor presenning (det finns flera om någon är intresserad), en vacker vit servis med enbart en guldkant runt tallrikskanterna. Och ett antal enkla vitvins- och rödvinsglas, och en av de nio pajformer hon insett att hon hade … Två bokhyllor får jag också, bra för mina Bokbörsen-böcker.

Vi talade också om hennes dotter som dog i julas. Familjen fick några dagar på sjukhuset med dottern i respirator innan allt var slut. Och det tyckte hon var bra – om nu något är bra i en situation som denna  – på något sätt hann de förstå lite grann av det som hände. Nu har hon ett stort och vackert fotografi av dottern, med ljus och blommor runt om – det står där i hennes vardagsrum och det är fint. Hon fortsätter att leva, för sin skull och för sin andra dotters, tvillingsysterns, skull. De behöver varandra.

Jag går hem och gråter över livet och döden.

Det är nästan, men bara nästan, OK att dö när man levt ett helt liv, hur det än har varit. Det är inte OK att dö när man är 22 eller 24 år, eller ens 48. Det enda liv vi har ska vara längre, vara bättre, inte vara så plågsamt och svårt som det var för hennes dotter. Eller för mina söners kusin.

En alldeles vanlig torsdag utanför Norrtälje. Sotare, stegar, flytt, servis, liv och död. Och bokhyllor till mina böcker som är till salu på Bokbörsen.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En torsdag i livet

  1. Svenarne Jansson skriver:

    Du har en märkvärdig förmåga att kunna sammanfatta vardagslivet. I några enkla och självklara rader, utan åthävor men tydligt. Talang, kallas det nog – led den fram till publicering i större sammanhang. Respekt! / Svenarne

    • beskrivarblogg skriver:

      Svenarne – jag satt och tänkte på dig, undrade vad du har för dig – och så är du här, och säger så fina saker till mig! Jag blir glad ända längst inne i hjärtat eller var det är den finns, den där goda värmen som kommer från en vän som finns där för mig och mina skriverier! Tack – respekt tillbaka, och skrivlust. Kram Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s