Jag är jag

Uppe halv sju, ifall att sotaren skulle komma redan vid 7-tiden. Det gjorde han inte, och tur var väl det, eftersom jag fortfarande inte fått hit någon stege. Gårdskarlen har inte levererat, kanske glömt mig.

Det är kallt i köket, jag får inte elda.

Jag har skrivit hur jag ofta väntar – det här är ännu ett exempel på detta. Jag kunde naturligtvis igår ha sagt till om stegen en gång till – den fjärde, om man också räknar in hyresvärdinnan. Iddes inte. Så jag väntade, väntar fortfarande…

På västkusten har det tydligen snöat igen. Jag vill inte ha mera snö! Hjälper det? Vi får väl se.

Jag läser Anna-Karin Mattssons blogg om att hon tänker sluta försöka få ytterligare sjukersättning. Hon vill inte längre utsätta sig för den psykiska misshandel kontakterna med Försäkringskassan innebär.

Jag förstår henne. Eftersom jag de senaste åren av mitt yrkesliv var egenföretagare – och tack och lov frisk – så har jag just aldrig haft några kontakter med just den samhälleliga instansen.

Men jag har en bestämd känsla av att det är lika illa – dvs blint regelföljande och noll förnuft – t ex inom socialtjänsten. Åtminstone var det så det halvår jag försökte få till en behandling för mitt spelmissbruk. Hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att behöva vända mig dit igen!

Jag fick ingen behandling, mötte aldrig personligen min sk handläggare, fick förödmjuka mig och be politiker och anställd personal om förståelse, fick fylla i blanketter som inte hade med mina problem att göra. Skriva skrivelser, överklaga beslut. Till ingen nytta. Jag blev mindre och mindre, tills jag nästan tappade bort mig själv.

Husläkaren och den terapeut jag därefter fick träffa tio gånger var de som hjälpte mig igång – förutom familj och vänner. Och skrivandet. Genom att skriva regelbundet hindrar jag mig själv från att spela. Dessutom återskapar jag mig. Glädjen i mig över att vara just jag växer hela tiden. Den är inte alltid stor och stark, men jag vet att den finns där.

Jag är jag numera.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag är jag

  1. Ja, skrivandet är utveckling. Det är tillförande kraft. Och någon form av terapi. Som ett sätt att finna sig eller formulera hur det är, eller hur man är. Oavsett vad eller hur, så är skrivandet nödvändigt – så sluta aldrig med det! 🙂
    Njut av dagen!
    A..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s