Jisses, vad tomt det blev. Jag har just släppt iväg något som kanske kan kallas manus till min syster för läsning. Hon törs tala om för mig om det bara är skräp. Nu är det tomt.

Vad göra när det är tomt? Skriva ändå förstås. Och hårdkoka ägg till lunch samtidigt, samt hoppas inte skrivandet tar överhanden så att jag ännu en gång i livet lyckas koka äggkastrullen torr! Om det sker är det bara att slänga alltihop, jag vet.

När det är tomt kan man också fundera på att kanske gå ut och sätta sig och läsa på altanen. Visserligen blåser det, men solen är framme nu. Och det går inte att skriva utomhus, så då slipper jag det en stund. Men först invänta äggen.

Idag, någon gång fram emot eftermiddagen, kommer min älskade hit igen. Han har haft mycket för sig sedan vi sågs senast och har inte haft tid med mig. Nu är jag glad att han kommer. Alldeles nu ser jag att min lyckoklöver som jag planterat om efter vinterns svält, börjar ta sig. Ett litet rött klöverblad sticker upp ur jorden. Jag trodde nästan att jag lyckats ta död på den livskraftiga blomman. Pelargoner väntar på omplantering, blir det varmt och skönt i helgen kan jag stå ute och göra det. Skönt att slippa dra runt all jord som hamnar fel.

Äggen är ätna, på Falu rutbröd med Kalles kaviar, kaffe därtill. Ute på altanen. Nu är jag inne efter att ha tagit in ved och varit bort till min flyttpackande granne med en tom banankartong.

Det blåser för mycket för att det ska vara skönt att sitta still ute. Undrade just varför datorskärmen var så mörk, tills jag insåg att solglasögonen fortfarande satt på.

Snart kommer jag åt räfsan i källaren. Snöskyffeln klarade jag mig utan hela vintern, men räfsan längtar jag efter nu när jag ser alla smågrenar, gamla löv och annat som ligger och skräpar överallt. Så jag är glad varje gång jag hämtar en kort ved från källaren, eftersom jag då närmar mig räfsan, och blomjorden som jag vet finns därinne. De tomma flyttkartongerna som ännu står i vägen tänker jag erbjuda min granne att låna – vem vet när jag behöver dem igen?

Syrran ringde och tyckte – så här långt – att min arbetstitel på manuset är bra. Hon ska ha läst och tyckt före 1 april eftersom hon då åker till Turkiet på en dryg vecka. Jag bad henne använda alla sina sinnen, läsa och tycka och föreslå. Sedan hoppas jag att jag kan ta till mig hennes synpunkter utan att gå i försvar.