Klockan är halv 6, ingen man ännu. Fredagstrafik, mycket folk på IKEA, kanske. Jag får ingenting gjort när jag väntar. Lyssnar till Barbara Bonney som sjunger Ellen´s Gesang Ave Maria av Schubert. Vackert, men gör mig inte piggare. Jag eldar i vedspisen, det är ändå kallt från golvet i köket. Fram med raggsockorna, jag har inte lagt undan allt vintrigt ännu. Idag har jag ett par tunna sommarjeans på mig, kanske är det därför jag är kulen.

Minsann är nöjd med att titta ut på världen genom fönstret. Kajor i stora svärmar far omkring på himlen, sätter sig i ett högt träd en stund och flyter så igen. Jag har varken sett eller hört fasanen på flera dagar, svanar däremot ropar om kvällarna och letar öppet vatten. Eller en åker med säd kvar sedan i höstas. Än ligger sjöns is, men jag hoppas rådjuren har slutat gå tvärs över sjön som de gjort hela vintern.

Så kom mannen min, och därmed var det färdigskrivet för kvällen.

Nu lördag, snålblåst som inte gör något eftersom vi tillbringar några timmar i Norrtälje med att handla och besöka biblioteket. Jag vill bl a läsa om P O Enquists ”Ett annat liv” och kolla mit favoritcitat, så att jag återger det korrekt. Och så vill jag studera hans skrivteknik, i den mån jag kan.

Ekmans senaste var det lång kö på, så den får vänta. Och flera av Annika Bengtssons böcker hade man (ännu) inte köpt in. Jag kom ändå hem med en kasse full av härligt olästa böcker. Plus ett antal matkassar, av vilka en gick sönder när jag lyfte ut den ur bilen, som tur var trillade inget ner i lerpölen bredvid …

Lyssnar till Dire Straits ”You are so far away”, den melodi mannen min vill ha på sin begravning. Bra att veta, men det blir nog någon av hans söner som får fixa den saken.

Minsann och jag har just haft ögonkontakt, hon sittandes på altanplanket och jag inne i köket. När jag reser mig och går mot ytterdörren är hon redan där – om hon vill in. Just nu ville hon det.

Ny apelsinmarmelad (med grape och citroner också) är på gång bredvid mig här vid köksbordet. Mannen min gör den, med färsk ingefära och finskuren frukt. Färdigkokt äggs den i glasburkar med vackert hemmålade lock. Absolut inte mixad. Fantastiskt god, och dessutom uppskattad present när man är gäst någonstans.

Mina tankar återvänder hela tiden till mannen som satt två månader i en bil, översnöad, ensam. Han lär väga 40 kg nu, är fortfarande på sjukhus. Det är hans kropp, hur är det med hans själ, hans sinne? Går det att komma tillbaka till livet efter det han varit med om? Hur går det till? Och hur bottenlös måste ens förtvivlan och hopplöshet vara innan man gör det han gjorde?

Mannen har två bunkar framför sig. Den ena ska innehålla frukt och skal, finskurna. Den andra ”skräp” som det vita på insidan av skalen, kärnor etc. Nyss hamnade allt i samma bunke – den orsak han angav var att han satt och funderade över Karl XII, och vem som egentligen sköt honom, och hur han tror att det nog var en av ”de våra”, dvs någon svensk som tog tillfället i akt. Nu är marmeladordningen återupprättad och förmodligen är den svenska hjältekonungen för tillfället förpassad någon annanstans.

Från Karl XII hoppar mina tankar till Frans G Bengtssons ”Röde Orm”, fråga mig inte varför. Men var är boken? Inte här.

Precis som småbarn ofta har väldigt roligt med vanliga köksredskap – åtminstone hade mina det när de var riktigt små – har små katter obegripligt och ofantligt roligt med en kryddburkslock. Hon och locket far fram över golvet i rasande fart, med graciösa fångsthopp och tvärnitar. En trasmatta är alldeles utmärkt som gömställe där man själv kan leta och förvånas över det man gömt där – om man är en liten vacker svart katt. Och heter Minsann.