Jag sträckläser Kerstin Thorvalls sista (?) bok, ”Upptäckten”. Den kom ut 2003.
Hon skildrar sitt liv, nu och då, mycket öppet och smärtsamt. Hennes ångest och depressioner, hennes skröpliga kropp och oförmåga att längre dansa. Alla hennes älskare. Frånvaron av barn och barnbarn, deras avståndstagande. Att ha blivit ett ”ärende” – steget från att ha varit levande, aktiv och kapabel, ha varit ”någon”, till att nu vara ett ”ärende”. Hemtjänsten. Maten.
Det är en bok som gör ont. En bok som väcker egen ångest inför förestående ålderdom och oförmåga till allt som tidigare varit möjligt och lätt. Att ha en kropp som inte längre vill. Som gör ont. Som inte kissar som den ska, eller gör det när den inte ska. Som gör det nödvändigt att ha nära till en toalett, alltid. Dvs stanna hemma hellre än följa med någon – om det finns någon som vill och kan – ut någonstans.
Vad titeln på boken syftar på vet jag inte riktigt. ”Upptäckten” handlar, tror jag, om att se hur hela livet varit oansvarigt, egocentriskt, desperat. Hur hon hela livet jobbat sig fram till att nu – när hon behöver sina vuxna barn och sina barnbarn som mest – inte alls har fungerande kontakt med dem. Några tar aktivt avstånd från henne, andra kan hänvisa till geografi och upptagenhet. Hon har ingen. Som hon inte var där för barnen på det sätt de kanske behövde, då.
En plågsam bok, och ändå skrev hon den.
Och ändå levde hon ytterligare sex-sju år innan hon dog, i en hjärtinfarkt, 2010. Jag önskar henne den frid hon aldrig fann i livet.
beskrivarblogg 
Kommer du ihåg ”Boken till dig”? Visst var det väl hon som skrev den?
B.
GillaGilla
Tror det minns inte – minns hennes teckningar av gulliga småbarn och tonåringar? Och hennes sena böcker. Kram
GillaGilla
Ja, hon tecknade själv i den här boken, vi hade den hemma och nu tror jag den finns på vinden hos Deniz.
Kramelikram
GillaGilla
Minns K T som en sårbar person, som inte tycktes släppa in någon i det liv, som hon sedan helt oförställt beskrev i sina böcker. Barnen (och förläggaren) är väl de bästa sanningsvittnena … …
Barnens berättelser om föräldrarna är nästan alltid omskakande och tankeväckande läsning- ex-vis Nils Claessons Blåbärsmaskinen, om pappan Stig C, CajsaStina Åkerströms Du och jag farsan, om visdiktaren Fred Å, Mari Ledins Min pappa hette Stikkan (nedtecknad av Petter Karlsson) om Stikkan Anderson och senast Felicia Feldt – Felicia försvann – om modern Anna Wahlgren. Några exempel bara – tagna ur en någorlunda nutid. Sällan några lovsånger, även om man kan finna vackra ackord.
GillaGilla
Sårbar var hon nog hela livet, och i den bok jag nyss läste alldeles särskilt sårbar – sjukdom, ålderdom och ensamhet som gjorde ont …
GillaGilla
Boken till dig minns jag! Men tjejerna på de tjusiga bilderna som hon tecknat var så otroligt smala – tyckte jag i alla fall då – att jag lade den åt sidan och tänkte att den boken nog inte var för mig.
GillaGilla