Ena syrran skulle lämna manus mm som jag skulle hämta till andra syrran. Det skulle gå bra. Ena dagen. Nästa gick det inte alls för då var syrra 1 så upptagen, det var lunch och det var annat,  en annan lösning fick lov att hittas på. Syrra 2 återgick till det första förslaget, att vi passar henne exakt kl halv 1 i morgon, hemma hos henne, och hon springer från jobbet dit, och springer igen, till sjukgymnasten. Tack syrra 2.

Ibland hjälper inte ens systerskap  upp förståelsen för varandra.

Som mitt humör är för ögonblicket hjälper nog ingenting, varken hit eller dit (har inget med mina systrar att göra). Jag är sur. Riktigt illandes sur, knallsur för att använda häromdagens knallblå metafor. Knallsur. Och kan inte tala högt om varför jag är sur, det är nämligen så urbota dumt och just surt. Så här sitter jag och tuggar på det sura, och hoppas att det ska tröttna snart. Nu. Jag vill inte vara sur just nu.

Men då är det väl bara att sluta vara sur? Visst. En aning hjälper det att skriva om det, det dumma blir så övertydligt att surheten övergår i något som kanske är skam, eller förundran över min egen dumhet. Hur kan jag vara så korkad? Ifråga om sådana petitesser som det här är frågan om (tänker inte berätta vad).

Bättre dum än sur. Kanske även dumheten är övergående eller åtminstone tillfällig, emellanåt är jag ju ganska klok. Till och med förnuftig. Vilket konstigt ord, stammar det från tyskan? Förnuft, förstånd – båda ganska konstiga ord, när jag tänker efter och ser dem skrivna. Google kom jag inte in på, Telia är för långsam häruppe.

Jag blev i alla fall distraherad från mina sura tankar, och är aningen mindre sur nu. Ännu bättre blir det när jag tittar ut genom fönstret och ser kärleken min barbent i stövlar och jacka, inget annat, skynda sig i regnet från duschen i tvättstugan till värmen här i huset. Den synen skulle nog glädja flera än mig.