Emma och Siri, jordgubbar och ägg

Ännu en gång ett tomt dokument. Minsann har kommit in, klockan är halv 10 denna lördagskväll. Hon är fortfarande intresserad av vad som händer utanför fönstret, och kliver upp för att se bättre. Jag har slutat försöka kolla om jag har några mejl, Outlook Express vill plötsligt ha ett lösenord som jag inte har i huvudet …

Till middag blev det sniglar med vitlöks- och persiljesmör. Vi hade tänkt oss tunna fläskpannkakor och sniglarna som tilltugg till drinken, men insåg att det mäktade vi inte. ”Hemmagjorda” sniglar är gott, konsistensen är alldeles annorlunda jämfört med sniglar i burk. Spänstigare.

Idag/ikväll tror jag datorn får följa med upp i sängen. Batteriet får väl räcka så länge det kan. Något internet tänker jag inte försöka komma in på. Men kanske skriva. Känns som om jag skulle vilja det, men jag har glömt vad det var jag ville skriva. Visste i morse när jag vaknade, men gjorde det inte då. Hm. Något att lära sig därav?

En bok följer förstås också med, Stewe Claesons ”Stämma i havet”. Jag tror inte jag läst den förut, och tror tyvärr inte heller att han tidigare har intresserat mig som författare. Nu är jag nyfiken på hur han skriver, vad han gör när han skriver. Om en stund ska jag läsa något i boken.

Ute är kvällen ännu ljus, klockan är bara drygt halv 10. Minsann är nere i köket och kollar vad mannen min gör, han är ännu inte häruppe. Ibland är hon lite av vallhund, vill att hela hennes flock ska vara där hon är. Det är ganska gulligt när en liten svart katt driver en stor och lång man uppför trappen till sovrummet. Eller heter det trappan?

Jag har p-problem. Ibland skriver den lösa (Minsann-lösa) p-tangenten den bokstav jag vill ha, i det antal jag vill ha. Ofta gör den det inte.

När jag är här i det här gamla huset tänker jag på kvinnorna som levt här. Jag känner två av dem, och känner till ytterligare en, Siris mamma. Hon står bredvid sin man och sina två döttrar på ett fotografi som vi har i köket. De två sönerna var ute på jobb när bilden togs, av vem förtäljer inte historien.

Siris mamma. En kraftig och kraftfull kvinna som man ännu minns i bygden. Hon odlade jordgubbar, och kärnade smör, vävde på kallvinden enligt Siri som idag är drygt 80 år. Det mamman producerade cyklade hon in till Sala med och sålde på torget. Jag undrar om hon hade en sådan där ägglåda i trä med finurligt lock som vi har stående i trappan upp till övervåningen, numera med handskar i. Hur fick hon annars med sig ägg och jordgubbar utan att varken det ena eller det andra gick sönder?

På fotografiet står hon bredvid sin man, jordbrukare och skomakare. Han är ungefär hälften så stor som hon. Och Siri är ca 4 år, med rosett i håret. Ett nät är spänt runt grönsakslanden bakom familjen, för att hindra hönsen från att äta upp det som skulle ätas av familjen eller säljas.

Hennes dotter behövde inte odla jordgubbar eller sälja ägg. Hon gifte sig, fick barn, flyttade in till staden, jobbade som mattant på skolan (tror jag). Skilde sig och bodde/bor kvar i villan de hade skaffat. Hon är också duktig trädgårdsmästarinna, hennes hallon slår aldrig fel och hon har äppelträd som ger mera skörd än hon kan skänka bort.

Ärver man oldargener? Min pappa var mycket duktig odlare, jag är det inte. Jag är för lat. Det var inte Siris mamma Emma, som jag tycker mig minnas att hon hette. 1909 har någon ritat in i golvet i ladugården, kanske är det ungefär då som den här gården kom till. Och den familj jag skriver om nu bodde här ungefärligen mellan 1925 och 1950. En generation?

Lerbäcken heter gården i folkmun, efter bäcken som går längs med åkerkanten. Där brukade Siri och hennes syskon bada om somrarna. Jonsborg heter gården också. Kanske efter den förste ägaren som jag inte vet någonting om. Han/de som byggde gården och brukade den i början av 1900-talet. Jons borg, det namnet gillade vi bättre än Lerbäcken. Oavsett namn är gården fortfarande en god plats att vistas på, en liten prick på kartan som gör mig glad och god till sinnes.

Mannen min ligger nu i sängen bredvid min. Det är gott. Här är så varmt att vi båda har täckena liggande runt fötterna. Det ser ganska roligt ut med två gamla nakna kroppar i sängarna. I taket lyser ”lekstugelampan”, en lampa som illustrerar siffrorna 0 till 9 medelst 1=en fjäril, 2=två kålmaskar etc – 9 är nio nyckelpigor. Minsann har valt sovplats i en mjuk stol utanför sovrummet, men brukar komma in och lägga sig över bröstet på mig om några timmar.

Det har mörknat ute. Häromkvällen lyckades jag titta ut innan det blev alldeles nattsvart. Den vackraste blå himmelsfärg någon kan tänka sig, djupblå, nästansvart. Som de blå blommor som fick mig att le av glädje idag när jag gick upp för att tömma komposthinken bakom hönshuset. Bladen täcker berget och är gröna även om vintern, jag inbillar mig därför att de heter vintergröna. Nu blommar tusen blå blommor. Jag blir alldeles varm.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s