Lovade att rapportera från skrivminglet igår kväll – kort sammanfattning: lokal med estrad och publik sittande framför kräver någon form av hörslinga för att jag ska höra, även om jag som jag gjorde igår sitter på första bänken. Jag satt bredvid en kvinna ditrest från Umeå, även hon med hörapparat – hoppas hon hörde mera än jag efter så lång resa!

Småningom kom mikrofoner fram, både till arrangören Ann L och de ”svarande” därframme – de senare var dock tämligen ovana vid mikrofonhanterande med de konsekvenser det hade. Den enda som hördes riktigt bra och ordentligt var optimistkonsulten Ingalill Enbom som enligt henne själv ”gammal, mer eller mindre både döv och blind” gick att uppfatta till minsta nyans! Heja.

Trevligt var det förstås, och några kände jag igen från skrivsajten 1av3 (där jag ånyo är medlem efter diverse kontokrångligheter). En del konkreta tips om egenutgivning och förlagskontakter. Och success-stories typ ”fick kontrakt vid första försöket” … Surt sa räven Margareta. Och vi fick boken ”Jag är WANTED” av författaren Daniel/David Luthman när vi gick! Tack för den, och tack för vin, ost och frukt.

När jag kom säger mannen min ”det hände något idag”. ”Jaha” säger jag, och så berättar han att han satt vid lunchbordet och läste tidningen, och när han ”kom tillbaka” insåg han att den artikel han började läsa hade han läst för en stund sedan. Den kändes helt obekant.

Han gick småningom ut för att handla vin och skulle betala med det gamla vanliga kortet. Kom inte ihåg koden. (Han hade som tur är kontanter som täckte.) Hemma igen kom han heller inte ihåg portkoden, utan fick öppna med nyckel.

Sedan använde han resten av dagen till att försöka komma in på sin bank – den koden var också borta, och den där lilla apparaten låstes dessutom efter ett antal felaktiga försök. Han mådde bra, men bestämde sig för att stanna hemma i helgen och inte åka ut till ön. Bra beslut tyckte jag när jag fick höra allt det här. Vi kom fram till att han förmodligen hade haft en sk ministroke, en TIA, som tycktes ha suddat ut alla sifferkoder i hjärnan.

Det här möttes jag av när jag kom hem efter kvällens ganska bortslösade timmar – han ville inte störa mig så han ringde inte och berättade. Vi har båda sovit hyfsat i natt, och jag tvingade honom att ringa sin läkare i morse.

Otäckt, men tack vare att han redan behandlas med blodförtunnande Waran för hjärtat gick det här ganska bra. Hans husläkare instämde i vår diagnos, men menade att det just inte är något speciellt man behöver göra.

Nu stannar vi båda här i Stockholm, jag hade tänkt åka ut till mitt ”gamla” land när mannen min var på ön – men nu är vi tillsammans. Och hoppas att det som hände var en engångsföreteelse.