Så, nu står datorn så långt borta att hon inte kan se skärmen, ens om hon anstränger sig. Det kanske gör att hon kan skriva mindre självkritiskt, mera lössläppt? Fast om vad? När någon frågar vad hon skriver vet hon aldrig riktigt vad hon ska svara. Ähhh …  Inget tydligt besked alltså – hon har inget att ge.

Törs inte hävda att det är ett bokmanus hon håller på med, törs inte ens själv tro att det är så. Och tänk om någon kommer tillbaka efter något halvår eller så och undrar hur det gick. ”Inte”, blir ju svaret då. Självkritiskt var det ju – eller var det inte? Inte självkritiskt – hur gör man? När Jante eller en släkting till honom har styrt hela tillvaron, ända hit. Även om det inte alltid varit tydligt för någon annan än hon själv.

Mannen är inne i köket och gräddar sitt bröd. Hon sitter här och pladdrar för sig själv. Katten är på äventyr någonstans.

Rabarbern växer sig snart för stor för att vara god, de pratar varje dag om att göra en rabarberpaj – än har ingen av dem gjort det. Om inte annat borde den färdiga vaniljsåsen ätas upp innan datum går ut.

Undrar vart alla datum går – har de en egen värld full av utgångna datum? En de förkastades värld, en värld där allt som blivit för gammalt för att duga finns. Ett äldreboende för utgångna datum. Servicen där är säkert lika dålig som på de som är avsedda för människor, eller för fd människor.

När du blir gammal tycks du bli något annat. Ex-män och ex-kvinnor. Neutra som kan hanteras hur som helst, och framför allt utan respekt. Hon vet att hon är alltför kategorisk, alltför dragandes allt över en kam – men det är tillräckligt dåligt för många gamla i det här välmående landet. Diverse kändisar har åter gjort ett upprop där de manar regeringen att inte *”sälja ut välfärden” – dvs inte låta privata vinstintressen gå före det allmännas bästa.

En regering kan inte höra ett upprop. Den har för många olika öron, för många säkert kloka och erfarna och välvilliga hjärnor, för många attityder som inte stämmer med upproparnas.

Attityder, häromdagen läste jag att ”enbär är en krydda med attityd”.

LO har fått ny, manlig ordförande.

Och är man bonde i Västmanland och tycker att den lokala ICA-handlaren är dyr finns bara ett alternativ. Willys. Coop är inte tänkbart, och definitivt inte Lidl. Attityd, igen. Likaväl som min, som yttrar sig i att jag kutar runt bland allihop, utom Willys – bara för att det är en så trist butik.

Solen blir varm, dags att maka sig in i skuggan lite. Idag är en sådan där dag då det är för varmt eller för kallt. I solen, i skuggan.

Jag har börjat läsa Animal´s People – språket är härligt fritt från självkritik, en blandning av ”vanlig” engelska, av indisk engelska stavad som den kanske låter, och franska. Det räcker att läsa ett par sidor för att bli nyfiken på den här pojken som inte kan gå upprätt, utan går på alla fyra till följd av någon sorts teknokratisk katastrof – jag förstår kanske längre fram vad det handlar om.

Jag gillar det sättet att skriva, utan hänsyn till stavning, meningsbyggnad, begriplighet för alla. Pojken bryr sig inte om sådant, han heter Animal och talar kanske så därför.

Hur skulle det låta om jag försökte skriva så? ”Jag skiter väl i om du begriper vad jag försöker säga – du kan ändå inte fatta hur det känns att vara tvungen att spela bort sina pengar. Spela bort sin själ om man nu har någon. Inte bry sig om något annat än ögonblickets tillfredsställelse och spänning, strunta i hur den senare kommer att drabba dig själv och andra.”

Nej. Jag kan inte skriva så. Är för väluppfostrad, för ordkritisk, för språkälskande. För skitförnäm. För gammal.

När det regnade igår satte sig sädesärlan under ladugårdstaket i skydd för regndropparna, smart. Nu kommer Minsann med en liten ödla i munnen. Hon visar upp den för mig, men lägger sig en bit bort så att jag inte ska kunna störa henne. Mygg kvicknade tydligen till efter regnet igår, jag har fått de första myggbetten för året.

Det närmaste jag skulle kunna komma Animal´s språk är att lägga till en mängd svordomar. Och det gör ju inte historien mera spännande eller bättre.

Mannens bröd är vackert, högt, med oliver i. När det kallnat tillräckligt för att kunna skäras tar vi en smakbit. Det kommer att passa fint till den gravade laxen i kväll, den som vi inte orkade äta igår, efter våfflorna.

Varje gång jag ser hur fort våren kommit, hur fort tiden går – inser jag också hur kort livet är. Och hur det gäller att hantera varje dag som om den vore den sista. Är det alltså detta jag vill sitta och skriva, om det här vore min sista dag i livet?

Nej. Då skulle jag skriva annat som inte visas här. Jag skulle också skriva att jag är tacksam över att någon överhuvud taget vill ha med den här trolösa gamla kärringen att göra, hon som sitter där och skriver på sin dator. Och tror att hon är något, eller åtminstone tror att hon fortfarande kan bli något.

En gång i världen brukade hon skoja om att hon ”inte visste vad hon skulle bli när hon blev stor” – det gjorde hon länge, gör kanske fortfarande. För ännu är hon inte stor, ännu känns hon inte vuxen på något klokt och förnuftigt sätt. Ännu dagdrömmer hon helt orealistiska drömmar om skrivframgång och pengar, om kärlek, och glädje och trygghet. Hon drömmer t o m om en lycklig barndom. Picasso menade att det aldrig var för sent att skaffa sig den.

Nu dirrar det i firgrarna av allt hon skulle skriva, om …

Hon återgår till det som det går att skriva om. Grönt gräs, vackert nybakat bröd, en kärleksfull och krasslig man, en liten svart snabbfotad ödlefångande katt. Om citronfjärilar, rabarber och en ful ölandstok.