Pingstdagen, strålande sol, varmt. Syrenerna jag tog in doftar precis lagom mycket. De står i en gammal Ekeby-vas med hänklar, och jag stack ner några vita dubbelblommande narcisser från trädgården i buketten. Vackert.

Vildkatten håller sig borta, Minsann strövar lugnt omkring överallt. Vi har just upptäckt ett fågelbo på en utskjutande planka under ladugårdstaket – högt nog för att katten inte ska ta sig dit. Och mannen min har satt en hasp på kammardörren så att Minsann får vara ifred därinne när Pella, kompisens hund, kommer om någon timme. Ska bli intressant att se hur de två kan samsas. Pellar är kattvan, vid stora lugna tillåtande Ruben – och Minsann är van vid lilla kärleksfulla Tjejen, Yorkshire-terrier och extra mamma till Minsann. Men de här två känner inte varandra, ännu.

Jag läser Animal´s People – en fascinerande bok på alla sätt. Pojken, Animal, skadades vid en giftskandal som dödade tusentals invånare i staden- Det amerikanska företaget försvann utan att något som helst ansvar utkrävdes. Jag tar mig sakta in i en verklighet som nästan ligger utanför min föreställningsförmåga. Och jag gillar Animal, hans språk, hans tankar och hans känslor och drömmar. För att inte bli överväldigad av det myllrande indiska i den här boken skriver jag emellanåt. Och slappläser annat, som t ex Sue Grafton´s ”S som i saknad” (”S is for Silence” på engelska) – båda inköpta för fem kronor på återvinningen!

Nu utomhus med hela skriv- och läspaketet. I skuggan under parasollet. Det är tyst så det hörs här, ljuvligt tyst, en tystnad som inte har med mina klena öron att göra. Något enstaka fågelkvitter hörs fortfarande, bonden hade hört göken häromdagen, han kommer väl hit om mannen min ställer sig på trappen och härmar honom. Så brukar det fungera.

En fågel har använt mitt stolsarmstöd som toalett – in och hämta paper att torka rent med.

Av oklar anledning tänkte jag på konsekvenser i morse, halvvaken. Insåg att livet självt är en enda stor konsekvens. Om inte mina föräldrar hade älskat (med) varandra så hade mitt liv inte existerat i min form. Och sedan fortsätter det, ibland med goda och väl valda konsekvenser, ibland med annat. Slutligen är döden en konsekvens (i ordets mest bokstavliga betydelse) av livet. För ögonblicket helvaken förmår jag inte tänka längre än så.

Vinden blåser äppelblom. I någon av kvällstidningarna har man överst på första sidan ett räkneverk, 195 kvinnor dödade. Det gör förvisso en hemsk verklighet mycket konkret och påtaglig, men bidrar det till att färre kvinnor dödas? Människor som dödar andra, ofta närstående, människor behöver annat än räkneverk. T ex någon som ser och agerar på det man ser eller tror, innan något slutgiltigt händer. Myndigheter, vänner, övrig familj – instanser och människor med mod att lägga sig i. Mod att åtminstone försöka påverka. Om de som har makt också hade mod kanske t ex Sverige skulle se lite annorlunda ut än det gör idag.

Och Loreen har vunnit European Song Contest (?) i Azerbadjan (reservation för alla möjliga felstavningar). Sverige tycks vara mycket stolt! Jag är glad att jag just nu hör göken!