Jag gick ut i alla fall, en snabb promenad upp till Fridhemsplan och tillbaka till Thorildsplan. Beklagar att jag är så dålig på att tjuvlyssna, framför mig gick fem slimmade ynglingar i 25-årsåldern (gissar jag, gamla kvinna – kanske var de hela 30) och diskuterade kärlek, den stora kärleken. Fanns den? Var den värd besväret? Och tristessen som kanske kom, de flesta skiljer sig ju? Etc – pratade dessa finansbolagsanställda gossar om, klädseln talade om var de jobbade. Önskar att jag kunna följa resonemangen till någon sorts slut.

Nyss läste jag om en bok ”Göra kärlek” tror jag den heter, och handlar om kärlek som en viljeakt. Det ligger mycket i det. Kanske är det så att forna tiders sk arrangerade äktenskap fungerade tack vare parternas vilja att få det att fungera. För nog är väl kärlek mera än förälskelse, passion och romantik – det är alla sorters vardag också, och ibland olycka och sorg. Ändå kan kärleken leva vidare, om de inblandade vill. Och fortsätter att göra kärlek varje dag.

Andra intryck från en kort stadsvandring: färgglada ”jympadojor” på var och varannan, ung som gammal. Och som vanligt, bråttom, bråttom. Jag med av bara farten. Och i tunnelbanan igår satt ”alla” och smekte sina smartphones – alla utom vi två gamlingar som nätt och jämnt vet vad det är för något. Jag fick tankar kring hur kommunikation och samtal människor emellan påverkas av att alla har en tillvaro i cyberspace. Nu känner ofta människorna i en tunnelbanevagn inte varnandra, men hur ser det ut hemma hos de här individerna? Sitter alla vid middagsbordet – sitter man förresten vid gemensamt middagsbord idag? – och pysslar med sina internetgöromål?

Vi såg på TV igår kväll, sista delen av Hemsöborna. Vad den var bra, och ledsam, och vilka skådespelare! Sif Ruud, Allan Edwall och Edvin Adolphson. Med flera. Och när jag nu har tillgång till TV några kvällar/dagar inser jag hur lite jag behöver det. Och hur mycket tid det tar från annat, som inte nödvändigtvis är bättre eller klokare. Bara annat.