Himlen ovanför är full av fantastiska molnskapelser, runda, svällande åt alla håll. Det har regnat en del idag, men inte just nu. Kvällssolen skiner. Viporna jagar bort en alltför närgången kråka, och svanmamman vallar sina ungar. Är de bara fyra nu, från början var de fem? Det syns inte riktigt i det gräs som börjat växa upp på åkern. En stor flock ringduvor äter de frön som inte slagit rot. Och Minsann klättrar upp i det döende körsbärtträdet för att fånga en skata. Skatan flög sin väg.

Jag börjar tröttna på att skriva om natur och djur, och mannen min och om mig själv. När jag blir tillräckligt trött kanske jag skriver något annat – än är jag inte där. Mannen min och jag testade häromkvällen att skriva var sina stycken i något som kunde bli en skräckhistoria. Han dikterade sitt och jag skrev, och sedan skrev jag en bit ur mitt huvud etc. Det kanske kan bli bra någon annan gång, den här gången slutade vi på grund av bristen på energi i texten. Värt att testa igen dock.

Nu syns inte de bulliga molnen längre, himlen är svartblå i solskenet. Snart kommer en skur igen, men vad gör det? Vi är inne i stugvärmen, vedspisen har brunnit en stund och det är gott att vara här.

Idag nöjer vi oss med det, gör ingen nytta alls. Det räcker med att packa ihop i det ena huset för att åka till det andra, besöka IKEA efter vägen för att handla ljus och dörrmatta (blev två martiniglas och två crème caramel-formar också) och ICA Maxi för lite matinköp. Bära in alltihop och få undan det som måste in i kylen, resten får vänta till i morgon. Sitter nu vid köksbordet och läser, och skriver detta.

”Internet willing” skulle detta ha hamnat i bloggen igår – det ville sig inte, så kanske idag!