När solen går i moln ser jag den tomma skärmen. Eller snarare det tomma dokumentet på skärmen. Om en stund står där åtminstone några ord, det är faktiskt spännande att inte veta vilka. Jag tittar ut på ett gammalt hönshus och en ladugård som båda behöver kalkas och lappas under de faluröda brädorna och taket. Fönstren i ladugården duger fortfarande, resten är visserligen pittoreskt, men ser lite för trasigt ut numera.

Här i närheten finns ett munkkloster och där lär finnas en munk som är duktig på att slamma gamla ladugårdsgrunder. Han ska vidtalas, kanske kan någon av alla våra söner komma hit och hantlanga. Annars får vi väl göra det. Vedhögen bakom ladugården klarar jag ännu av att få in under tak, men inte förrän den legat och torkat över sommaren, enligt bonden som levererat.

När jag ser efter vad mannen min har för sig står han mitt på vägen och skjuter prick på något med en slangbella. Han har roligt. Nyss högtryckstvättade han sin nyreparerade stol. Vi får se hur den ser ut när den torkat, om den ska målas eller inte. Jag tycker inte, han tycker att.

Nu har jag, mannen och bilen baxat ut en gammal järnsak, någonsorts sädeskvarn (kanske använd för att tugga halm eller säd till gröpe) som kändes som om den vägde 100 kg minst. Vi nyttjade en tjock kätting fäst vid dragkroken och medelst bult fastsatt i grunkan – och fick ut den ur magasinet. Bonden ska lämna skrot till avhämtning och kan möjligen ta den här mojängen i sin traktorskopa till samma container.

Annars lär den få ligga där den nu ligger, på kant utanför magasinet. Kanske är det ett museiföremål, men det bryr vi oss just nu inte om. Förra ägaren var tacksam att hon slapp försöka få iväg den, så den har stått där den stod i ingen vet hur många år. Nu ligger den ute. Dragkroken sitter fortfarande fast i bilen. Bulten höll.

Har gått in och ser skärmen. Solen försvann in i molnen och det blev kallt. Minsann jagar kopparormar och åtminstone deras stjärtar lever farligt. En skata tycks ha flyttat hit och hon och Minsann leker med varandra. De lockar och lurar, skatan hoppar alldeles framför nosen på Minsann som tror att nu …! Men icke. Skatan skuttar undan och Minsann ser snopen ut. De tycks ha ömsesidigt roligt.

En novelltävling på temat ”Leva sin dröm” har författarcoachen Ann Ljungberg just utlyst. Ett lockande projekt, jag har lagt in info på 1av3.se och talar om det här nu också. Kopierat ur Anns mejl.