Snigelhotell

Jag skaffade mig ett par läsglasögon, dvs icke progressiva glas, för att använda vid datorn. Nu testar jag om det fungerar. Inte särskilt bra, men det kan ju handla om att skärmen är liten … Jag ska låta hjärnan vänja sig.

Mannen min står på trappen och lockar på göken, som kommer och far runt huset. Hur är det ropar göken för att få kontakt med och skrämma bort en manlig gökkonkurrent? Eller för att locka till sig en hona? I så fall är det en stackars hona som förgäves letar här.

Det tar en stund för mina ögon och min hjärna att acceptera läsglasen. Och jag kan inte ha dem på mig om jag ska gå och göra någonting, jag blir alldeles yr och vilsen. Ser inte orden tydligt utan att böja mig kraftigt framåt. En idé är att dra upp storleken på orden. 15 punkter. Syns bättre, men är fortfarande suddigt. Jag byter brillor.

Nu är de progressiva på, och det känns något bättre. Flugorna dansar runt datorn, det verkar som om de också (Minsann med) gillar värmen. Jag gillar inte flugor. Däremot gläds jag åt pionerna i ett högt glas mitt på bordet.

Det regnar. Hela dagen igår och verkar det som, hela dagen idag.

Igår läste vi på nätet (hemsidan Handbok för vardagsekologi) om sniglar och insåg att det går utmärkt att plocka dem även så här års. Vi hade fått för oss att man skulle vänta till hösten, ungefär som med kalvar som får äta upp sig över sommaren.

Här finns mängder av vinbärssnäckor – eller heter det vinbergssnäckor? – jag vet aldrig. Vi har en speciell låda, Hôtel des Escargots (är inte säker på stavningen här heller), med kycklingnät över. Där får sniglarna vistas någon vecka med sallad som föda. Därefter vidtar tillredningen. Nog sagt. Den som nödvändigt vill veta mera om detta får kolla på nätet. När regnet avtar något, om, ska vi ut och plocka.

Jag läser Guillous bok ”Brobyggarna”. Den är tekniskt/historiskt intressant, han måste ha gjort mängder med research – och jag tycker den är seg. Jag läser och läser, ändå. Perspektivet pendlar mellan Afrika och den karga norska fjällvärlden, mellan den ena och den andra av tre bröder. Den tredje var ”pederast” och har flytt till England där man är mera tolerant mot människor med den läggningen. Där hade han också en älskare med stort gods, kanske hade det något med saken att göra. Den som läser kanske får se.

Hjärnan har hunnit ikapp ögonen, eller om det är tvärtom. Nu ser jag i alla fall orden, även i 12 punkters storlek. Kaffepaus.

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s