”Du är lycklig du som har tid att titta på molnen”, säger mannen min och går in till sitt snigelkok och sillinläggning. Jag sitter kvar ute, och undrar när det eventuellt ska börja regna ur de där molnen som breder ut sig. Men än så länge är jag skamlöst lycklig, sitter och mår bara bra. Det blåser lite oroväckande, men än skiner solen.

Bredvid mig på bordet ligger dels en bok av Janet Evanovich om prisjägaren Stephanie Plum, dels Frans G. Bengtssons ”Karl XII:s levnad” (varför blandar jag alltid ihop Frans G. Bengtsson och Fritjof Nilsson Piraten?, skrev fel här också först, tills jag råkade slänga ett öga på boken ifråga). Bra blandning för inspirerat skrivande, hoppas jag. Den ena boken kräver nätt och jämnt läskunnighet, den andra (tror jag) tarvar något mera medveten läsning. Ni får gissa vilken som är den ena och vilken som är den andra.

Vad säger ni om inledningsmeningarna till Karl XII-boken: ”Ätten kom från södra tyskland, från Bajern, Pfalz och Elsass. Furstlig sedan Barbarossas dagar, hade den under tidernas lopp, efterhand som den till barnrika kullars försörjning måst klyva sina domäner i allt tunnare flisor, burit namnen …..” .

Åh, vad jag gillar den här sortens precisa ordanvändande. ”… klyva domänerna i allt tunnare flisor”! Han fortsätter ”Ett slutresultat av denna process, yngste son till yngre söners yngre söner genom århundraden …”.

Den här ska jag läsa lite nu och lite då, inte läsa så fort som jag annars gör. Tror inte det går att läsa den fort. Varje ord betyder någonting, de står inte där enbart som utfyllnad.

Stephanie Plum´s äventyr låter sig däremot konsumeras snabbt och utan ansträngning. Och nu har solen gått i stort moln, det blåser och jag går in.

Det blev plötsligt oväderskallt. Mannen berättar att det bara blir 5 grader i natt. Midsommarafton väntas bli fin, med sol.

Jag försöker skriva en text till Ann Ljungbergs novelltävling med fina priser – men tycker bara att jag fastnar och tuggar om. Temat är ”leva sin dröm” och att jag inte kan skriva kanske handlar om att jag faktiskt inte lever något som kan kallas min dröm. Kanske till och med att jag inte vet vad som är min dröm.

Men visst är det väl ändå så att min dröm är att skriva, att vara spelfri och skriva. De två sakerna hänger ihop. Jag började skriva för att sluta nätspela. Jag fortsätter skriva för att inte börja igen. Och för att det ju ibland är härligt att skriva. Det låter som om jag letar efter svaren på mina frågor utanför mig själv …

Delvis är det nog sant. Just nu känner jag att jag skulle behöva en rejäl dos av självförtroendestärkande beröm av trovärdiga läsare! Hallå alla dylika! Hör av er och berätta att jag ofta skriver bra, ofta berör, ofta bla bla bla. Kära syster – du gör allt det där, så du kan få ledigt i kväll.

Ofta är skrivandet segt. Ofta blir det just inget. Bara ord. Ganska tomma ord. Som nu. Tätt mellan punkterna. Jag får väl taffla mig fram tills jag hittar något som fångar mig.