Söndag, hästarna står mule mot mule i regnet. Fryser de? Jag vet inget om hästar, men det ser inte skönt ut. Minsann ligger på sin filt på köksbordet och nöjer sig med att titta ut.

Ännu en natt när jag hade svårt att somna.

Jag tänker på inblickarna vi får just nu i ”de svenska miljardärernas tragiska hemliv” ungefärlig rubrik i en av kvällstidningarna, nu på morgonen. Drogberoende ättlingar tar livet av sig (eller tas livet av), inga pengar i världen tycks kunna hjälpa dem med deras beroende. Snarare tvärtom. Och nu verkar det som om ena hälften av de anhöriga till det senaste offret vill att allt ska tystas ner.  Mannen misstänks för att ha varit inblandad i kvinnans död, men hans föräldrar gör enligt pressen allt för att den pratsamma svärmodern ska låta bli att tala om det som hänt.

Tystnad, hemligheter, hemliga eländiga liv. Min erfarenhet är att hemlighållandet är lika farligt som beroendet. Först när det ingen pratar om blir känt och inte kan gömmas längre, finns en möjlighet till läkedom och ett annat liv. Heroinmissbruk är kanske värre än spelmissbruk. Mina kunskaper är tack och lov obefintliga när det gäller narkotika. Nu är missbrukarlivet slut för en kvinna med fyra barn – jag kan bara hoppas att barnen inte levde med henne och hennes man.