Nu skulle jag kunna skriva, om jag bara kunde …

Ingen katt hänger över min arm, mannen min ligger och läser. Jag har ruskat mattor och dammsugit, ätit frukost. Inget som måste göras, annat än skriva. Det är tryckande kvavt och ändå inte riktigt varmt, fuktigt så det känns på huden.

Gräset gulnar, om av för mycket väta eller höst vet jag inte. Trädens sinnrika flygrustade frön fastnar i spindelnäten runt fönstren. Gårdagens stora gröna gräshoppa blev Minsanns rov. Hon är katt, den rörde sig lockande. När jag kom ut var den redan ihjällekt. Den är förevigad på bifogade bild …

Fika, hembakta bullar tinade i vedspisens ugn, inte mikron. Gott.

Vi väntar bara på att regnet ska komma ner så luften kanske blir lite friskare. Nu hänger regnet där och jag med det.

Assange fortsätter att figurera i pressen. Än är det skandal att han inte förhörts ännu, än är det skandal att svensk lag säger att han ska höras. Själv lär han ska prata – från ett fönster? i ecuadorianska ambassaden i London. Undrar vad han ska säga?

Och tjejerna i Pussy Riot i Ryssland är dömda till två år i fängelse. Till och med kyrkan har vädjat till Putin om nåd för dem. De gav ut en skiva lagom till rättegången, good timing.

Världen är konstifik.

I min egen lilla värld har jag letat rätt på Saft-Majan för att skicka med mannen, när han åker upp till sitt hus. Han har lingon i frysen så kanske förvandlas de till lingondricka någon dag. Och så plockar jag ihop stövlar och kläder som funkar för hundpromenader i regn. Det ska bli kul att träffa pojkarna igen, det är ett tag sedan sist!