Virtuose Keith Jarrett och unika jag

Lyssnar till Keith Jarrett. En virtuos på piano, så virtuös (?) att man förmodligen måste vara pianospelare själv för att riktigt uppskatta honom. Jag tappar energin efter en liten stund – det är duktigt, skickligt, och jag kan inte ens föreställa mig hur man får fingrarna att spela så, dessutom oftast improviserat – men det är för bra. I alla fall just nu. Men jag stänger inte av …

Jag har lust att skriva. Skriver strunt, skriver inte, skriver. Vem ska någonsin samla ihop alla dessa ordfragment och hantera dem. Slänga dem eller sätta ihop dem till något helt, något helare. Jag? Något stackars barn, en efterlämnad man av någon sort, en syster? Blir det inte jag, lär det inte bli någon. Och nog gör det väl detsamma. Ingen skillnad i världen i alla fall. Varken på gott eller ont.

Göra skillnad, vem gör skillnad? Jag gör det understundom i min lilla egna värld. Inte någonsin i den stora, om jag inte räknas in i en flock av ”hundrade apor” och är den som börjar borsta potatis.

Länge hade jag en känsla av att vara unik. Bara jag som är jag. Det är väl fortfarande sant, men jag är som alla andra, bara en av alla. Ett långt liv levt, liv ännu att leva – vanligt liv, tack och lov liv.

Jag läser om alla hittills levande älskade människor som dör. Och försvinner. Idag talade jag med min fd man om hans mamma, min svärmor. Hon lever fortfarande i våra minnen, i mina tankar kring hennes sista år och i hennes finservis som jag ärvt. I alla små saker som hon utan att egentligen veta om det lämnade åt oss som kom efter. Kanske är det så även jag kommer att leva, när jag inte är här längre. I små saker och minnen, en del goda, andra mindre goda.

De här tankarna kom från ordet ”väntan” – svärmor väntade länge på att få dö. Jag väntar nog fortfarande på att ”bli stor” och veta vem och vad jag är. Hoppas jag inte hinner dö innan jag får någonting klart för mig.

kvällshimmel

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i hööööst och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s