”rånna” dansar och föresvävar mig

Fd maken kom hit för att se att allt var OK, eftersom min telefon inte fungerade. Snällt och omtänksamt av honom – jag bjöd på kaffe. Hundarna är tröttnöjda för stunden efter en lång promenad. Jag tog ett mycket snabbt dopp i sjön, det blåser och småregnar. Höstrusk.

Jag har friserat chokladblommorna i utekrukorna, dvs jag har klippt bort alla överblommade blommor för att ge kraft åt nya knoppar. Det är vackra, gracila, mörkt rödbruna chokladdoftande blommor som säkert heter något krångligt.

Mitt manus fick jag nog av igår, nu får det vila lite igen. Jag tuggar på det utan att röra sidorna, grunnar ganska omedvetet, och kanske kommer det något ur det.

Nu lyser solen faktiskt försiktigt genom molnen, badhandduken som jag hängt över altanräcket blev plaskblöt i störtskuren som kom tidigare, nu kanske den torkar så pass att det inte droppar när jag tar in den. Hoppas brudparet i England inte fick alltför dåligt väder idag. Eller är det så att man ska hoppas på regn när man gifter sig? Något åt det hållet föresvävar mig.

Föresvävar, vilket vackert ord. Jag ser dimmor som dansar över ängen, ”rånna” som det lär heta i trakterna av Sala. Inte i Avesta som ligger ett par mil därifrån och där jag är född. Svävar som Madeleines molnflicka i dikten på 1av3. Rör sig i mjuk dans, nära och långt borta.

Här kommer jag att tänka på Marianne Ahrne, hon som skrev ”Äppelträd och ruiner” och ”Nära och långt ifrån” (?) – vart tog hon vägen? Äppelträdsboken hittade jag någonstans nyligen och blev glad, ska läsa om den, tyckte en gång att den var mycket bra. Och att författaren är en spännande kvinna som gått, och hoppas jag, går sin egen väg. Lämnar spår. Kanske är det dit jag vill, lämna spår av mitt liv – åtminstone någon sort, någonstans.

Så som svärmor gjort i mitt sinne, bara genom att vara den hon var. Hela vägen. Jag tänker på henne varje gång jag sätter diskborsten i hennes keramiktillbringare på diskbänken hemma. Jag tänker på henne den gång jag har ett kalas och tar fram finservisen. Eller när jag tittar på tavlan med de trötta lingonplockerskorna. Hon finns här fortfarande, hon föresvävar mig!

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i litteratur och märktes , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s