O-viktigheter

Sitter vid köksbordet och ser ut som om jag skriver. Jag gör det, fingrarna överför bokstäver från tangenterna och det blir ord. O-viktiga ord. Det som fattas är innehåll, energi, passion, kraft, inspiration. Det skulle räcka med en halvbra tankegång, eller till och med en ganska skruttig idé. Men det är tomt.

Ett tag tänkte jag att jag skulle låtsas att jag har fått en deadline från förlaget. Ni vet det där förlaget som ska ge ut min bok. Men inte ens den tanken får igång mig. Mer än så här.

Och jag läser på Facebook om alla som får sina böcker utgivna, som har så mycket idéer att tiden inte räcker till, eller huvudet fullt av ord som bara måste ner på skärmen. Jag blir avundsjuk, samtidigt som jag faktiskt gläds med de framgångsrika.

Parallellt läser jag det som presenteras som ”a spellbinding story of passion, heartbreak and destiny” och det känns som om jag läst alltihop förr. Boken är fängslande (”The day you saved my life”), men jag har hela tiden en misstanke att det väl inte kan gå så bra som det verkar. Det måste bli eländigt snart … Det är ingen skön känsla, att vänta på att det ska gå illa för huvudpersonerna. Kanske gör det det inte.

Hur som helst, författaren (Louise Candlish) hade en idé och hon kan skriva. Jag har ingen idé, men jag kan skriva. Kanske är det dags att plocka fram de drygt 50 000 orden från november i fjol och se vad som gömmer sig där.

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i utmaning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till O-viktigheter

  1. A-Lott skriver:

    Hej 🙂
    Tro inte att du är ensam. Vad det beror på att vi känner oss ohågsna är vädret förstås. Det gnisslar i maskineriet inuti mig och jag önskar mig värme så att isen försvinner ur kroppen. Inte klokt det här.
    Jag blir inte heller uppmuntrad av att läsa om de som lyckas fast jag också önskar dem lycka till, och sen de här som strör välsignelsens och upplyftningens ord omkring sig som om man vore en idiot. Vad tusan, fattar de inte att om man har levt ett helt liv…. De predikar som om man inte förstår någonting, verkar det som. Funderar allvarligt att ta bort dessa världsomvandlare med sina positiva själsliga inlagor. Jag orkar inte med sånt just nu. Vet inte vad det beror på men det är väl vädret.

    Hör du så vrång jag är? Just nu skulle jag helst vilja skriva arga insändare om hundskitar, men det är ju inte ens vår och snöblask att upptäcka dem i.

    Nu har jag Färneboboken med mig hem /den som du gav Lennart) och i den står det om en ganska vresig präst som hette Prytz och han levde på 1600 talet. Han kanske kan få fart på en historia att spela upp till sommaren. Hoppas att jag får finna anekdoter om honom och att han är en riktigt härlig sk-thög. Ursäkta mina ordval men jag är inte i harmoni vare sig med det ena eller andra.

    Såååå… nu hoppas jag att du återkommer till Salatrakten ett tag så jag kan leverera din tavla. Satt i Lennarts soffa och jag kan, utan att skryta, konstatera att det är en av de bästa jag gjort.

    Vet du… läste i Sala tidning om en teater om silvergruvan och Sala, kommer att uppföras nu i början på september. Jag har sagt åt Lennart att jag vill se föreställningen och tänk om vi kunde gå alla fyra. Då kanske isen lättar lite i mig, och kanske en teaterföreställning skulle sätta fart på livsandrana lite till mans?
    Kramkram

    • beskrivarblogg skriver:

      Hej du vrånga vännen min! Jag blev på gott humör när jag läste din drapa! Ulf är däruppe nu någon dag till, sedan ska vi bort till helgen och han ska ut och segla helgen därefter, så vi är nog inte på Jonsborg (i huset) förrän tidigast efter mitten på september. Men nog vore det roligt att se den där föreställningen tillsammans – och jag längtar efter din tavla!

      Är också trött på gudsnådeligheterna på FB, alla foton med deviser hit och dit – det blir tjatigt! Jag brukar kliva av FB ett tag emellanåt när jag fått nog – och så går jag dit igen. Att gå ut och leta hundskitar har jag inte kommit på – men det är ungefär så det känns, fast jag inte visste det. Skittrist väder, jag blir tung i kroppen och arg i sinnet jag med. Vi hörs när jag kommer dit upp – då kanske du har hittat lite mera info om Prytz. Lycka till och kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s