Jag läser böcker. Flera varje vecka. Och jag börjar inse vilket arbete det är att skriva en bok. Teoretiskt har jag vetat detta alltid. Nu sätter jag in vetskapen i min egen referensram, och den överväldigar mig.
Hur i all världen ska jag kunna få till ett manus som intresserar någon tillräckligt mycket för att ge ut boken? Och hur ska jag kunna få till en bok som därefter lockar tillräckligt många läsare för att åtminstone gå ihop ekonomiskt. Det är inte ett dugg konstigt att de förlag jag skickat manus till har refuserat. Tycker jag när jag bara ser min egen otillräcklighet.
Mitt manus/min bok har ju redan fyllt ett vällovligt syfte – jag har slutat nätspela. Jag skriver i stället för att förlora pengar med varje fingerrörelse på tangentbordet. Men inte får det mig att faktiskt kunna skriva annat än bloggar, krönikor – bilder från min vardag och det som sker runt omkring mig.
Inget stort fel i att blogga, eller få äran att skriva torsdagskrönika på 1av3.se – vad är det som gör att jag inte är nöjd med det? Vad får mig att vilja kunna skriva en spännande dialog mellan två personer involverade i en trasslig relation? Eller en humoristisk och smått ironisk historia om äldre människor som beter sig som om de vore tonåringar igen. Utan att gå i barndom.
Handlar det fortfarande om att gräset är grönare på andra sidan stängslet? Att det vi inte vet något om eller inte vet om vi kan, är det vi strävar efter? Mitt ”vi” är inte övermaga, jag tror definitivt inte att jag talar för hela mänskligheten. Bara att det kanske är flera än jag som är så här knepiga och o-nöjda med sig själva och det vi (!) ändå åstadkommer.
Eller så är det bara den svarta septembernatten utanför fönstren som får mig att bli morbid, redan. Annars om åren brukar det dröja till november, men årstiderna är inte riktigt normala li år så november kanske kommer tidigt. Lika bra att börja disciplinera skrivandet också, och åstadkomma de där 1667,5 orden varje dag – som i NaNoWriMo i fjol. Måste bara kolla om de har kvar sina förslag till idéer att skriva om, själv har jag inga. Just nu. Någon som vill bidra?
beskrivarblogg 
Du har redan gett dig svaret i din text. Du skulle glädja många med att skriva om: en humoristisk och smått ironisk historia om äldre människor som beter sig som om de vore tonåringar igen. Utan att gå i barndom.
Gunhild 82, glad och jädrans mullig möter enbente Hilding på en Ålandskryssning. Han är 85 och dansar hur bra som helst med protesen.
Kram 🙂
GillaGilla
Gillar Gunhild och Helge – ser dem svänga runt i takt med båtens rullningar! Vet du om att du ofta får mig att skratta när jag läser dina kommentarer! Det är härligt – vi kanske skulle skriva ihop faller mig just nu in? Vi får snacka när vi ses – kram och god natt!
GillaGilla
Ursäkta jag döpte honom till Helge, han heter ju Hilding – men enbent? Well …
GillaGilla
Hej Margareta! Vet inte hur det funkar för dig – samspelet mellan skrividé/tanke och processen fram till text i dator (eller på papper). Jag får en idé, ett uppslag, en strof eller en tanke. Det kan inträffa dygnet runt och måste skrivas ned direkt, beroende på tid på dygnet och praktiska förhållanden.
Därefter får den mogna en stund. Sedan gör jag mig antingen av med den.
Eller så skriver jag direkt om de uppfyller mitt sinne – den känslan är ofrånkomlig och klingar inte av förrän texten sitter där – vad det nu kan handla om. En del blir sk-t och hamnar i papperskorgen direkt. Men det jag har kvar känslan för, sorterar jag in i datorn, i sitt fack.
Efter lite eftertanke hamnar en del i någon av bloggarna, eller på 1av3.
Övriga funderingar på användbarhet kommer så småningom. Jag har två manus refuserade (men ingen har skrivit att materialet var dåligt) samt ett obesvarat. Lär väl plåga några förlag till med mina manus, innan jag ger upp. Och egenutgivning verkar spännande, men bortom min ekonomiska horisont, är jag rädd.
Blev lycklig av A-Lotts tanke på storyn om Gunhild och Helge. Det andas livsglädje.
Det här blev långt – varför blir det alltid det? Sov gott – fast det gör du nog redan… / Sa
GillaGilla
God morgon min vän! Spännande att läsa om din process – jag har just börjat slänga in saker i någon sorts fack på datorn, för ev senare bruk. Hittills har jag suttit där och skrivit ”färdigt” och antingen slängt helt och hållet eller lagt ut på bloggen. De dansande åldringarna har varit med mig i natt, fast jag tror inte Helge/Hilding (A-lotts namn, Helge döpte jag om honom till omedvetet – kom sedan på att jag haft en farbror som hette Helge och som blev amputerad på äldre dar …) jag tror inte han ska vara enbent, det blir lite för roligt för mig. Kanske fortsätter jag umgås med dem ett tag. Ger upp gör jag inte – men ibland är det trögt. Och sov gjorde jag mycket riktigt när du skrev, hoppas du gjorde det också småningom – fin tisdag på dig, krama Malta – idag kommer Minsann hem!/Margareta
GillaGilla
fortsatt skriva som du gjorde nu med humor lite ironi sjalvkannedom det ar du jattebra pa.Kanner pa mig att det blir nagot specielt.Kramar Lena.
GillaGilla
Kram Lena långt borta – tack alltid för att du läser och uppmuntrar mig. Kommer du inte ”hem” i år? Hoppas du har det bra i dessa kristider …
GillaGilla