Fråg-vis vänskap

”Är det någon skillnad i er relation nu, jämfört med tidigare, när ni bodde ihop alltid?”

Det är bästa vännen som frågar. Hon har en emellanåt besvärlig förmåga att ställa frågor som åtminstone i förstone är svåra att besvara. Ibland har svårigheterna handlat om att jag inte vill svara. Nu gäller det att fundera över den här frågan.

”Inga hemligheter längre, det är en stor skillnad.” Jag försöker hitta svaren i mig. Får inga särskilt tydliga besked av mig. Tänker att det förstås är skillnad att vi faktiskt numera inte bor ihop hela tiden, ibland tar vi en paus på några dagar och är på varsitt håll. ”Bestämmer ni det tydligt då, pratar ni om att ni vill vara för en själva?”  Vännen igen.

”Njaej, det blir så ibland, mannen min ska till doktorn t ex och då är jag hemma hos mig.” Inom mig funderar jag över att jag inbillar mig att vi båda tycker det är ganska skönt med liten ensamhet ibland, men inte har vi pratat om det. Jag vet att jag behöver vara ensam, men jag vet också att mannen min inte tycker det är särskilt kul.

”Någonting annat som är annorlunda nu?”

”Vi behöver varandra på ett mycket tydligare sätt numera. Behöver varandras hjälp. Mannen min är inte lika stark som han varit, jag har inte tillgång till bil hela tiden. ”Jag bär och han kör.”

Den största och viktigaste, mest befriande skillnaden, är att det nu inte finns några hemligheter mellan oss. Jag döljer inte medvetet någonting, och jag tror inte att han gör det. Tror inte att han förmår vara hemlighetsfull, han är för pratglad om inte annat.

Jag pratar inte om min skam och mina skuldkänslor som dyker upp nu och då. Han pratar heller inte om allt som hände, det som var mitt och det som var hans. Förmodligen borde vi göra det, men än är vi inte där. Vad övrigt är pratar vi om. Och han läser det jag skriver, nu när jag skriver i stället för att spela på internet.

Någonstans här började vännen och jag prata om annat, men hon har satt igång mina tankar. Det är bra. Det är alldeles för lätt att låta bli att reflektera över det som är idag, just nu. För lätt att låta sig glida med, utan eftertankar. Då är det gott att ha en vän som ställer svårbesvarade frågor. Tack för din envisa vänskap.

Dina hundar sover på köksgolvet, du har åkt tillbaka till stan. Minsann är för närvarande ute någonstans, hon försvann när ni kom. Jag förväntar mig att hon kommer in när hon blir hungrig eller alltför blöt i regnet, dörren till altanen står öppen. Ingången till köket är barrikaderad, och hon kan smita in i sovrummet utan hundsällskap.

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i vänskap och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s