Hon började vilja igen.

Det spelade ingen roll vad det var hon ville vilja. Bara tanken ”Jag vill” räckte för att hon skulle rysa. Kanske av rädsla, kanske av försiktig glädje. Det var länge sedan hon faktiskt hade känt att hon ville någonting. Länge hade allt känts som en enda  lång tågtunnelresa i dålig belysning. Hon följde med, mer var det inte.

Hon mätte tiden i pensionsutbetalningar in, hyra, el och tele ut.  Ibland bodde hon hos vännen inne i stan, och passade på att handla det hon behövde, innan hon fick skjuts tillbaka till huset som hennes son hyrt och hon nu bodde i.

Fullmåne bakom molnen. Mörk septemberkväll klockan sju. Vinden är borta, regnet hänger i luften.

Hon ville tillbaka till känslan när hon satt i sjukhusentrén bland alla människorna och skrev. Fingrarna dansade över tangenterna utan att hon behövde tänka och formulera orden. De bara fanns där.

Nu hade hon just lyckats skära av sig halva långfingertoppen i stället för ostbiten. Det var svårt att skriva med stort plåster på. Kanske dags att ta en paus och hålla upp långfingret i luften. Som en ful, italiensk (?) gest. Åt vem eller vad? Nej. Nu ville hon bara komma ihåg känslan av att skriva som om någon annan styrde hennes fingrar. Någon annan som var hon. Den hon nästan glömt bort de senaste åren.

Det är knappt att hon förstår att den där rynkiga kvinnan i spegeln är hon. Håret är grått, med lite god vilja kan man gilla de silvriga nyanserna i det askgrå. Det är långt, hålls ihop i nacken av en stor blå påsklämma. Av någon anledning tycks denna klämma störa hennes syster, som lovat ”skaffa en riktig hårklämma” åt henne.

Ögonen är trötta hela dagarna numera, förr glittrade de av energi och glädje. Tänderna har glömt bort blekningen hon gjorde för flera år sedan. Halssenorna spända alltid. Hon tittar och talar om för sig att ”det där är jag. Inuti den där förpackningen finns JAG. Jag som nu skriver det här. Som skriver mig till liv varje dag, lite i taget, en dag åt gången.”

Hon ler lite åt sig själv och spegelbilden ler tillbaka.