Hon gick från rum till rum i lägenheten och plockade. Flyttade en snidad trähäst från bokhyllan till fönsterbrädan och tillbaka igen. Ställde in böcker i bokhyllan, tog bort tidningar som låg i soffan. Trampade. Gick.

Ut i köket och gjorde i ordning en kopp kaffe, men glömde bort den. Tog upp dagens tidning och försökte läsa rubrikerna, men de sade henne ingenting. Var var han? Varför kom han inte? Vad gjorde han i stället för att vara här, hos henne?

Hon blev stående mitt på hallgolvet, som om någon ringt på dörrklockan och hon varit på väg att öppna. Det var alldeles tyst i huset. Ingen stod utanför dörren. Hon försökte mana fram honom genom att säga hans namn högt, men det kändes bara konstigt. Tomma bokstäver som ekade i hennes huvud.

Bordet hade hon dukat för flera timmar sedan. Krabban låg i kylen och skulle bara delas, vinet var kallt. Såsen klar. Varför fortsatte hon att vänta, när det var så tydligt att han inte skulle komma i kväll. Heller. Varför åt hon inte krabba och drack vin, utan hans sällskap. Hon hade inte ätit någon lunch, och nu hade hon heller inte ätit någon middag. Hon väntade.

Om hon bara tillät sig att tänka efter insåg hon att hon väldigt ofta väntade, inte alltid på honom. Hon väntade på att sonen skulle ringa. Eller väninnan i Karlstad. Hon såg till att ha mobilen laddad och i närheten och väntade på att husläkarmottagningen skulle ringa – när hon väl ringde själv efter en vecka visade det sig att hennes remiss kommit bort i hanteringen. Så nu fick hon vänta ännu längre på att få komma till hudläkaren med sina ”födelsemärken”.

Hon väntade fortfarande på att livet skulle komma igång på allvar, att hon äntligen skulle veta vad hon ville göra (bli var lite för sent påtänkt) ”när hon blev stor”. I morgon fyller hon 64, och då kommer sonen med familj för att uppvakta. Han skulle ha kommit i kväll för att de skulle fira ensamma.

Krabban fick ligga kvar i kylen, den håller sig länge. Ett glas vin vill hon i alla fall ha, även om det inte är riktigt bra att dricka ensam. Hon tar en bit ost till och går och sätter sig framför TVn. Inget program som lockar. En bok? Har läst nästan alla, och hon vet med sig att hon inte har någon lust att läsa de övriga. Det finns en anledning till att de är olästa. Egentligen borde hon städa bort dem, men det är svårt att kasta böcker – kanske kan man ge bort dem?

Hon börjar lyfta ner böcker ur bokhyllorna och lägga i högar lite varstans. Snart är rummet stökigt och hon sitter där och tittar i ett gammalt fotoalbum som lågt högt upp i hyllan. Var hon så där glad som hon såg ut på den där bilden? Och där var morfar, snälla goa morfar som just aldrig sa så mycket. Och stränga mormor. Fast hon var snäll också.

Hon är så försjunken i tankar och minnen att hon först inte hör dörrklockan. Hon rycker till, och går sakta ut i hallen med ett fotografi i handen.

Dörrkedjan får sitta kvar, hon öppnar aldrig dörren direkt. Det är han, och han har ”ursäktsblommor” med sig som han försöker få in genom dörröppningen. ”Nejtack”, säger hon, ”jag ska ingenting ha.” Och så stänger hon dörren.

Hon hör dörrklockan igen, men bryr sig inte om den. Hon har väntat färdigt.

Med ovan energi tar hon sig an bokhögarna och lägger de böcker hon inte längre vill ha i dubbla papperskassar. Kanske skulle hon passa på och gå igenom köksskåpen också, och slänga sådant som är kantstött och försöka ge bort det hon inte vill ha?

Och ta ett glas vin till, med en skinksmörgås, skinkan hon köpt till deras frukost i morgon. Nu behövde hon inte låta den vänta längre, heller. Kanske kan hon ringa sonen fast det är sent och han kommer i morgon. Som träning på att inte vänta.