Just nu frid. Tre hundar har ätit, kissat och ligger nu utspridda över köksgolvet och sover. Minsann är på övervåningen och har inte lust att gå ut, ännu. Vi tvåbenta har just avslutat frukosten, och ska smyga iväg ner till duschen vid tvättstugan, helst utan hundsällskap.

De är fantastiska dessa jyckar, sover tillsammans alla tre i salen på varsin ”fårskinnsfäll”, utan bråk. Pella är dubbelt så stor som Frankie, och tuggar lite på honom emellanåt, oftast på hans initiativ. Han dunsar i golv under henne, och tycker uppenbarligen att det är roligt. Louie är mera tillbakadragen och håller sig lite på sin kant.

I morgon kväll åker Pella hem till sitt igen. Och på fredag far vi och hundarna ner till Stockholm, deras matte kommer hem till kvällen. Det ska bli skönt att inte ha ansvar för alla djuren längre, bara för Minsann – och hon sköter sig i stort sett själv. OK, dörrar ut ska öppnas och stängas och mat och vatten fyllas på. I övrigt är hon självgående, hon gräver bara små hål och lortar inte ner sig och omgivningen. Hon behöver inte kopplas när hon går ut i naturen, och hon drar inte i koppel så att jag får ont i axlarna – tre hundar samtidigt blir en massa kilo kraft, speciellt om det doftar intressant från ett buskage en bit bort. Då gäller det att hänga med.

Mannen min tycker jyckarna är ouppfostrade, jag hävdar att de enbart gör vad de kan för att utnyttja mina svagheter som hundhandhavare. De vet att jag ibland viker mig för ett bedjande öga eller ett litet gny. De har lärt sig att jag inte alltid är lika sträng som jag försöker låta, utan kan börja skratta åt deras busighet, just när jag borde varit bestämd och konsekvent.

Deras matte har bättre hand med dem, och det gäller alla tre hundarna. Jag är mera som en snäll mormor eller farmor, skämmer bort lite.