Tvärstopp

Så jag börjar igen

Den gamla tjuren på gården är slaktad, nu ska den in i kylrummet den också (älgen hänger där redan). Gubbarna dividerar om hur det ska gå till, vilken traktor som är bäst lämpad för att få nära ett ton tjur att förflyttas. Mina söner är två av gubbarna, jag har försökt ringa för att be att få lite talg till fåglarna, men de är för upptagna för att svara i telefon.

Hyresvärdinnan och hennes kvinnliga jaktgäst har gått hem till stora huset. Tanken som slog mig när de passerade utanför mitt fönster var att ”den sortens” kvinnor allihop är stöpta i samma form – samma sorts dyra jacka, samma typ av höga ridstövlar, samma frisyr och välfärgade hår. Den fina sortens kvinnor. Inte den sorten som sitter här i köket och försöker skriva, i mjukisbrallor som är lite för korta och urtvättad för stor T-tröja, med gammal slaktarskjorta utanpå. Och plastpåsklämma för att hålla håret från ögonen. Jag är en annan sort, därmed definitivt inte sagt bättre, men annan. De skrämmer mig lite.

De verkar så säkra och trygga i sin elegans, också när elegansen är fritids- eller jaktbetonad. Går med bestämda steg, svikt i fötterna, näsan i vädret. De är förstås yngre än jag också. Gud, vad jag är avundsjuk. Jag är numera inte lika rak i ryggen som förr, jag går långsammare, jag har inte näsan i vädret – men jag hukar för all del inte heller. Inte än, inte numera.

Jag försöker hålla mig vid liv genom att skriva mig till liv. Försöker acceptera och tycka om det liv jag skapat mig, försöker vara stolt över den jag ibland är. Jag har ingen anledning att vara stolt hela tiden, men emellanåt.

Det finns inga räkmackor att glida på i närheten, ingen lätt väg att gå för att bli och fortsätta vara lycklig. Det finns bara varje dag, varje ögonblick. Idag är jag inte snäll i själen, jag är otålig och smågrinig och uppskattar varken mig själv eller mannen min. Han som nu bakat hallonrutor som doftar ljuvligt.

Det här novemberskrivandet kostar på. Gick relativt lätt i två dagar, tvärstopp dag 3. Idag alltså.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tvärstopp

  1. A-Lott skriver:

    Mohaahaa… jag skrattar högt 😀
    Du kan då verkligen få till det dråpligt med dina vassa fingrar. Ser och känner vad du skriver och har också konstaterat att det är en viss skillnad på folk. Ja käre värld, så det är. Kraaaaam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s