Bortom stjärnorna väntar gryning – Alices livsresa

Jag har läst boken om Alices livsresa, skriven av hennes dotter Viia Delvéus, ”Bortom stjärnorna väntar gryning”, ISBN 9789163394638. Utgiven av Vulkan.

Alice är ung när boken börjar, och dör vid 57 års ålder mot slutet av boken. Däremellan har hon levt sitt liv i Estland, och efter båtflykt, i Sverige. En dagbok var med till Sverige, och det är där dottern funnit bakgrunden till det som på baksidan av boken kallas en dokumentärskildring.

Jag är kluven inför boken.

Respekterar försöket att skildra moderns ungdomliga sökande och kärleken till den sjuke Aadi – men uppfattar återgivna dialoger och miljöskildringar som distanserade och stelbenta. En bit in i boken inser jag att det just är dottern som är författaren, eller ska det heta redaktören. Jag blir inte klar över vad som är återgivna dagboksutdrag, och vad som är dotterns tillägg eller slutsatser.

Jag får heller ingen bild av deras relation, mor – dotter. Bara i kommentarer som ”Viia såg henne inte glad, såg henne inte le eller skratta förrän Viia var sju år”. Bilden av författarens pappa är också knapphändig, han är den man modern gifte sig med när Aadi dött. Det känns på något sätt som om barnen och barnens far inte ingått i Alices livsresa.

I bilagan med historiska fakta finns några upplysningar om fadern, och i epilogen sammanfattas familjens liv i Sverige.

Boken ger glimtar av kriget och flykten, det nya livet i ett främmande hemland. Alice själv beskriver sig vara född under en olycklig stjärna, och såg sitt liv som förspillt. Det intryck jag får var att hon levde de år hon levde i Estland, där och då.  Viia skriver också  ”hon borde ha levat mera i nuet! Men nu var hon ju en drömmare …”.

Boken sätter myror i huvudet på mig. Där finns så mycket stoff för berättelser som inte blir till. Den sorgliga kärleken till Aadi som dör i förtid, berör mig inte lika mycket som t ex den mening i boken där Viia skriver ”Alice födde ytterligare en dotter, Irmeli, i juni 1947. Irmeli var önskad och väntad, Viia var varken det ena eller det andra.” Och så berättas att Alice försökt abortera fostret som skulle bli Viia, ”men det lyckades inte – det var riktigt livskraftigt!”.

En bok full av sorg, mångas sorg. Och en bok som skulle mått bra av att ha haft en skärpt redaktör till hjälp.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s