Ordskvättar

Tinar bullar i vedspisens ugn, blir godare än bullar tinade i mikro.

Där tog skriveriet slut. Fingrarna vill, men vet inte vad när inte huvudet är med. Normal novembersvacka kanske man kan kalla detta om man vill, normal för mig. Alla orden som skulle ner, den här gången med tankar kring upplägg och innehåll dessutom – de surrar fortfarande runt i någon sorts rymd. Här är de i alla fall inte.

Finns det en himmel för alla oskrivna ord? Där är nog trångt om saligheten, vi är många som vill men inte riktigt får till det. Tänk vilken fantastisk bok det skulle bli, om någon redaktör däruppe sorterade och förde ihop, gjorde sammanfogningar och kapitelindelning, läste korrektur. Ett gigantiskt jobb förvisso. Vilken e-bok! I konventionell bokform skulle den naturligtvis bli alldeles för tung och ohanterlig.

Gud, eller redaktören, kunde göra e-boken tillgänglig bitvis – så att vi läsare kan ta den till oss och kanske leva någon lämplig del av den.

Jo, jag pratar fortfarande med Gud, har ökat ut listan till att omfatta flera än fd maken, och har lagt till mig själv också. Just nu är livet tungt. Glädjen har gömt sig, skrivglädjen också. Orostankar som bara leder till just fortsatt oro tränger sig på. Mitt förstånd pratar med mig, men jag hör dåligt. Och hörapparat hjälper inte i det här fallet.

Jag åstadkommer ordskvättar. Fragment. Spar dem för att kasta vid senare tillfälle. Vem har energi över att skänka bort? Just nu känns det som om jag skulle behöva tanka energi, men hittar inte till macken.

Minsann sover med tassen över huvudet och ögonen ”innanför” tassen, och viftar på svansen. Drömmer om möss? En liten söt en tittade fram ovanpå diskmaskinen (som aldrig används) igår kväll. Mannen min har effektivt täppt till alla musingångar under diskbänken, så den här företagsamma lilla saken tog en annan väg. De bor väl i väggarna bakom köksskåpen – Minsann kröp ihop och gjorde sig redo att hoppa, men då var musen borta. Sedan satt Minsann i diskhon och undrade var de fanns, de där som hon hörde.

En ordskvätt till.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Minsann och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Ordskvättar

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Många bäckar små…..
    Kram
    B.

  2. Karin skriver:

    Överskottsenergi så här års… Nej, det är det ont om överallt i vårt land. Man får skrapa ihop det lilla som finns. Läsa en bra bok. Ta en skogspromenad. Sitta en stund med en spinnande katt (om man har någon) i sitt knä. Försöka få fart på en amaryllis. Skriva haikus. Elda i spisen. Ringa en kompis. Fundera på lite planteringar till våren. Läsa på om drömda eller verklige resmål…

  3. Karin skriver:

    …verkliga…

    • beskrivarblogg skriver:

      Här eldas i spisen, här läses bok, och kramas katt. T o m amaryllis i fönstret – haiku har jag inte gjort, det återstår att prova. Tack för läsning och uppmuntran – kram/M

  4. En himmel med oskrivna ord. Mums. Jag gillar dina små ordskvättar också. Fast jag vill att du ska bli gladare och komma upp från källaren. Tänka mer på er resa. Tiden går fortare än man tror. Samtidigt ska man leva i nuet. En ekvation som kan vara svår att få ihop ibland. Trevlig helg.

    • beskrivarblogg skriver:

      Bosse – du trogne läsare, tack. Nu och sedan är ibland svårt att få att stämma med ens egen stämning – men det går. Tack vare goda vänner både här och där! Kram /M

  5. A-Lott skriver:

    Jag vet inte hur jag ska kunna skicka energi över spacen, men nu är jag hemma igen iaf och kan läsa vad du skriver. För enegi är vad som fattas. Livsenergi. Och det är den dystra månaden november som tar musten ur dig. (Det har för det mesta varit så, har jag förstått.)

    Jag hämtade faktiskt lite energi på bio häromsistens. Sant! Får gratisbiljetter av en som har tillgång till sådant och såna delar han ut när jag har fixat hans onda tår 🙂 Bra med onda tår som i förlängningen ger ett gott skratt på en bio. Den hette ”En oväntad vänskap”. Efteråt frågade jag mig själv varför jag inte utnyttjat fler av hans bioerbjudande utan har gett bort dem till andra (icke behövande). Det ska inte hända igen och nästa gång ska jag spara dem så ska jag ”bjuda” dig på bio. Så de så!

    Jag har alldeles för många järn i elden och det kan ibland vara utmattande men jag är vansinnigt rädd för det som står stilla. Det ligger en oro i mig som hela tiden driver mig framåt. Ska hinna så mkt som möjligt liksom. Och konstigt nog så ramlar det alltid in allehanda göromål. Än det ena och en det andra.

    Vi funkelerar lite olika och kontrasterna kan ha nytta av varandra. Kommunikation är tråden emellan parterna och har nån lagt av luren så blir det väl naturligtvis tyst. Tänkte så i går och då tog jag luren och införskaffade en stycke barnbarn för färd och övernattning i Färnbo. Nu hemma igen och känner mig både nöjd och full av kraft. Borta bra men hemma bäst och utan borta så glömmer jag bort den sanningen.

    Nu skulle jag vilja skicka över av den här kraften och slösa på dig men hur hundan ska det gå till?? Vi får nöja oss med ”ord” så länge, tills du närmar dig ”bebodda” trakter ;-D
    Kram

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära vän – jag ryser av energi när jag läser dina rader, så nog fungerar ditt skickande alltid! Tack för det, november är snart gången och jag ska passa jyckarna en vecka från tisdag – så jag får lov att vara ute mycket, och det ger också livslust. Tack för din omtanke. Och kloka ord om vad vi behöver för att faktiskt inse att ”borta” är bra, men hemma bäst – det ena funkar inte utan det andra! Vi är olika, tack och lov – två som jag bleve för segt. Kram igen

  6. Barbro Fällman Caglar skriver:

    A-Lott har helt rätt ang filmen ”En oväntad vänskap”! Absolut underbar! Man blir bara så glad! (däremot kan jag ju som vän av ordning hetsa upp mig på hur man översätter filmtitlar till svenska: Les Intouchables/The Untouchables heter den ”på riktigt”)
    Se den iaf!
    B.

  7. Får jag ge dig en dikt av Atle Burman som en hälsning!

    Att leva är att orka och våga
    fast kanske man saknar ett svar på sin fråga
    om livet och tillvaron här.
    Att leva är att tro och hoppas
    och likna en blommar som spirar och knoppas
    och tar varje dag som den gåva den är

    Att leva är att undra och leta
    och grubbla på mening man aldrig kan veta
    och mål som man aldrig kan se
    Att leva är att tacka för gåvan
    som någon har givit som väntar där ovan
    och säkert en gång en förklaring ska ge

    Varm kram till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s