Nyss menade jag att sorg är en viktig ”sak” för ett skrivarliv. Det är nog min övertygelse att jag skriver mera och kanske bättre när jag är ledsen. Och ensam.
I Ann Arbour i Michigan, USA, finns ett Museum of Failed Products, museet för misslyckade produkter. Där lär finnas Pepsis frukostcola, självuppvärmande soppkonserver mm konstigt. DN´s Susanna Birgersson kan inte tänka sig något mera uppbyggligt sätt att trotsa den optimismens kultur som säger att bara man vill så kan alla drömmar bli till verklighet.
Sammanhanget med de inledande raderna klarnar när jag skriver. Jag har en dröm om att faktiskt skriva en bok, ge ut den så att många människor kan läsa den. Och tycka att det är en bra bok, skriven av en klok och mogen kvinna.
Men så optimistisk att jag tror att det räcker med att vilja är jag inte. Lite ledsnad och ensamhet, disciplin, uthållighet och mod, liksom en rumpa som tål att sittas på, krävs också. Och förstås verktyget dator, plus ytterligare ett antal attiraljer som jag just nu glömt. Hela funderingen föranledd av adventstävling hos Ann Ljungberg ”Tio viktiga saker för ett skrivarliv”. Kom just på vad jag ”glömt” – lust och böcker och tålamod. Jag får fundera på vad den glömskan vill säga mig.
beskrivarblogg 
Nu började jag skriva något om det där muséet, men tog bort det för det var ju inte det som var viktigast.
Det där att skriva bra om man inte är på höjdpunkten precis, kan allt stämma. Om jag skriver nån dikt någon gång så blir den ganska skaplig om jag är riktigt ledsen. Men, nu är det ju för det mesta melankoli och sorg och annat elände som lyser igenom just genren dikt. Där lyser sällan in några solglimtar eller något skratt. Då har man besudlat hela kulturetablissemanget. Hujedamej. Det går inte alls det. Nänä…
Lust, böcker och tålamod? Ja vad kan jag bidraga med. Japp… just nu har jag slagit ihjäl en halv minut åt dig. Det var iaf vad jag kom på. Böcker har jag inga jag kan skicka, för jag har mest bara skräp i hyllan. Lusten att skriva kommer när den kommer. Och just nu vet jag vad det beror på. Kylan! Vi har inte hunnit vant oss. Tänd en brasa och lyssna på knastret. Ham Sa 🙂
Kram
GillaGilla
Vännen – ditt mejl gör mer än tar en halv minut, det får mig att le glatt när jag läser dina ord – och Ham sa är bra, jag kör det emellanåt! Kram på dig, någon brasa kan jag inte tända här hos hundarnas matte, vi har just kommit in från kylan, och fingrarna har haft handskar, inte vantar – så de är lite valna. Ha det gott resten av helgen
GillaGilla
Det stämmer helt klart. Jag skriver bäst när livet är sorgligt i kanterna. De få gånger jag skrivit en skaplig dikt har varit när jag varit mörk inombords och totalt ensam på alla fronter. När jag skriver något längre försöker jag skapa detta vemod även om jag inte befinner mig där i vardagslivet. Jag strävar alltid efter att känna samma sak som handlingen och personerna i manuset. Annars blir det inte bra. Bara påklistrat. Som du skriver. För att uppnå detta tillstånd måste jag vara ensam. Finner jag inte det direkt tar jag fram en skiva och väljer en låt som jag vet gör mig djup, ledsen och sorglig. Nästan alltid fungerar det. Samtidigt är jag tacksam för att jag kan vara naturligt glad även när livet är tufft. Ska personerna i manuset vara glada måste jag vara med på tåget. När jag var som mest utbränd, längst ner i källaren, satt jag på kontoret och skrev ett manus med många skämt. De flesta skulle ligga på sängen och titta upp på samma fläck i taket.
Med snö vi fått här i helgen. Nu är här kallt.
GillaGilla