Så fort jag rör mig flyttar hundarna på sig. De vill vara i närheten, och kan se ut som om de sover, men vaknar omedelbart vid min minsta rörelse. Snart ska vi gå ut en vända igen, det är tio grader kallt och klockan är nio på söndagskvällen. Inte lockande.

Det var lika lite lockande klockan åtta på måndagsmorgonen. Visserligen är himlen blå över hustaken, men temperaturen därnere på gatunivå är även idag runt minus tio grader. Snabb promenad, utfodring när vi kommer hem. Även av mig.

Uthållighet – det har Bodil Malmsten. Jag har det ”stykkevis och delt”. När det handlar om skrivande har jag det bara någon gång. Det har den gångna utmaningen i NaNoWriMo visat mig, jag har skrivit skvättar som tillsammans kanske uppgår till 25 000 ord, dvs hälften av vad det skulle ha varit.

Nu spelar inte antalet ord stor roll, när jag inte har ett specifikt syfte med orden. Jag har inget mål, ingen riktning – och det börjar bli tjatigt. Både för mig och för de som läser min blogg.

Jag började skriva om Gården, som nu byter ägare. Tre generationer har bott där, nu flyttar de ut. Suckar hittillsvarande gårdsfrun, när hon försöker omfatta allt de samlat på sig genom åren.

Jag skulle inte tala om mina föregångare som ”generationer”, det gör man nog bara om man levt på en stor gård, som dess ägare. Ägarskapet har troligen mycket med generationsetiketten att göra. En vanlig arbetardotter från Avesta (där bara föräldrar och mor- respektive farföräldrar bott, men inte fötts) har inte fostrats till anspråk på att vara del av en släkts generationer. Fast hon ju är det.

Söndagen före jul blir det glögg och lite tilltugg i stora huset, samt information om vad som händer på gården den närmaste framtiden. Tydligen spekuleras det en del, kanske går det rykten som inte har med någon verklighet att göra. Jag vet inte, talar just aldrig med mina grannar, ser dem knappt. Eller de ser inte mig.

Det jag funderar över är vem jag ska betala nästa hyra till, och hur. Plus om jag kanske kommer att få ett hyreskontrakt till slut.