Vattnet rinner i kökskranen för att det inte ska frysa där nere i källaren. Nu är det elva grader i köket, som tur är bara minus sju utomhus, ännu. Eldar i vedspisen, elementet är på, i sovrummet har jag dessutom fläkten igång. Huset var utkylt när jag skottat mig in. Normalt för årstiden, eftersom jag är snål med el-elementen. Vedhämtning får vänta till i morgon förmiddag, då har stövlarna torkat så att jag kan pulsa ner till vedboden, samtidigt som jag skottar ett spår.

Ljus på bordet, kom just ihåg att jag ska leta på adventstjärnan och se om den fungerar. Datorn krånglar med mig, nyss var ”a” segt, nu är det OK, men ”c” vill inte. Eller vill ibland. Kylan?

Jag läser i tidningen Skriva om Bodil Malmsten, om våndan inför varje bok hon skriver, våndan medan hon skriver – och självkritiken som kommer in lite för tidigt i processen. Läser i samma tidning om en ensamseglare med 100 kg böcker med på seglatserna. Också en människa med litet behov av andra levande människor, men av böckernas innehåll och författare – ungefär som jag uppfattar Bodil M. Seglaren är Sven Yrvind (vackert namn) och han tycker livet är för kort för att läsa påhittade historier, facklitteratur och biografier ska det vara. Just nu bygger han en båt som ett nötskal, bara tre meter lång. Den ska han ha sina 100 kg böcker i, plus 400 kg mat – och segla jorden runt med. Lycka till, säger jag högt för mig själv – jag blir både förundrad och fylld av respekt inför en så fokuserad man, en människa som gör det han vill göra medan han lever.