Barndomens talspråk vs vuxenlivets skriftspråk

Om man jobbar vidare på något som är ”bra” blir det bättre – men det är inte säkert att det blir bra. Var det så Bodil Malmsten menade när hon sade något om ett citat som hon mött i Frankrike. Tror att hon sade att ribban sattes lägre så. Begrep nog inte riktigt vad hon ville få fram.

Hon talar om språk i Kunskapskanalen i TV, om genusskillnader och om klasskillnader. Om hur hon hade ett talspråk som inte var OK när hon började skolan, hon fick lära sig prata svenska – som inte var hennes språk. ”Jamtskan” som hon hade som barn, kan hon inte skriva – och inte många talar den jamtskan längre. Det mål som talas i Östersund idag är ännu ett annat språk.

Hon bodde i Vietnam i tre månader utan att kunna lära sig att säga namnet på hotellet så att taxichaufförerna förstod var hon bodde. Hon hade trott att hon skulle kunna lära sig något av vietnamesiska, men insåg att hon inte klarade det. När hon senare flyttade till Frankrike utan att kunna någon franska däremot, ”sipprade franskan” in i henne. Inga kurser, inga ambitioner – men plötsligt hade hon tillägnat sig ett nytt språk när hon enligt mångas uppfattning var för gammal för att kunna det (hon var 55 när hon flyttade dit och 65 när hon flyttade tillbaka till Sverige).

Kan känna igen språklösheten hon beskriver.

Jag lärde mig att överge dalmålet när jag kom till Stockholm, för det skulle man göra. Nu hörs lite spår av mitt modersmål när jag talar med någon som har mera kvar av det. Annars är det borta.

Bodil Malmstens jamtska finns i minnena av mormodern, det språk hon blev fråntagen i skolan. Där fick man örfilar om man inte pratade rikssvenska. Hon vill inte skriva på talspråket dock, det är ett talspråk, inte ett skriftspråk.

Jag är inte förtjust i att läsa dialekt, det känns onaturligt – kanske bara därför att det är en dialekt som är obekant för mig. Och jag skulle aldrig få för mig att skriva på något som skulle föreställa dalmål. Men idag tycker jag om att höra det, t ex på radio från Dalarna. Och jag blir glad när jag hör ett gammalt ord, eller minns något uttryck som min mamma använde. Fortfarande minns jag att morfar aldrig i livet sade ”hästen”, med det tydliga ”ä” som brukar förknippas med dalmål. Han sade ”heestn”. Mitt första och enda försök att skriva dialekt.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i då- och nutid och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s