Årets näst sista dag

Årets näst  sista dag, gråmulen med smutsiga snörester i 5 graders ”värme” utanför fönstren. Folk joggar i uppförsbacken tvärsöver Drottningholmsvägen. Nerför också. Minsann klättrar på bordet och vill sitta i mitt knä när tangentbordet inte är tillåtet alternativ. Jag tror hon är uttråkad av att vara inomhus i stan, längtar ut till landet.

Mannen min läser tidningen ordentligt och länge, tillbaka i sängen. Jag har inte ro till det, så jag sitter här i stället. Hyacinten står nästan under min näsa, men den doftar just inte – eller är det min näsa som inte känner doften? När jag stoppar näsan i blomman luktar den ganska illa, om något. Inget fel på näsan, fel på hyacinten?

Karin Thunberg skriver i SvD om att någon gång i livet göra ett riktigt praktfiasko. Det hon menar är att ha vardagsmodet att göra det man inte törs,  allt det där som vi låter bli för att ”det går ändå inte”, ”det kommer inte att fungera”. Vad är det allra värsta som kan hända? Inte mer än att man kanske misslyckas, och kanske lär sig något. Omvärlden lär inte gå omkull inför mitt fiasko. Hon skriver också att det förstås enbart är de vällyckade som kan önska sig ett riktigt praktfiasko – de, vars liv för det mesta är ganska fiaskigt, har inga sådana önskningar.

Jag vill definitivt inte göra flera fiaskon i mitt liv, det räcker så bra med de jag redan hunnit med. Men jag önskar mig mera vardagsmod, mera våghalsighet, mera tro på att det kanske inte är så farligt att inte lyckas hela vägen. Att det är värre att inte våga alls.

Karin Boye var inne på de tankegångarna i ”bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge” – hoppas jag citerar rätt ur minnet. Det där minnet som ibland låter saker hoppa fram – och det är bra saker. Ofta hoppar också mindre bra saker fram, de där som hindrar vardagsmodet, de som påminner om hur det gick när det gick åt fanders.

Minnet just nu påminner mig om mina mål för nästa år: att inte nätspela, att skriva varje dag, att göra färdigt min bok och ge ut den. Nästa år är i övermorgon. Ett ovant årtal, ett oskrivet årtal. En önskan har jag också – att de jag älskar ska må bra, och vara rimligt friska.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Årets näst sista dag

  1. Önskar dig ett gott slut på detta året och ett GOTT NYTT ÅR 2013! ´
    Kram!

  2. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Hej syster min, fint adjektiv du har uppfunnit: ”fiaskigt”! Riktigt bra ord! Däremot vill jag invända mot att du ger bort Heidenstams citat till Karin Boye……..
    Gott slut o gott nytt år på er,
    Kramar
    Barbro

    • beskrivarblogg skriver:

      Hoppsan – tyckte jag inte att något var fel … Får se hur många andra som reagerar – du är hittills den första! Ack vad gör man inte för att kanske få lite uppmärksamhet – kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s