”Hurra, jag lever” brukar mannen min ofta börja sin dag med. I hans fall är det lite lyteskomiskt, eftersom han faktiskt är sjuk. Eller så är det inte det, bara en livsglad  hälsning till ännu en ny dag. Jag är inte den hurrande sorten. Blir det nästan när jag tittar ut genom fönstret och ser en kompakt mörk grå vägg som drar österut – halva himlen täcks av detta som bara kan innehålla mycket, kall, snö. Det blåser däruppe, så molnbanken rör sig fort. Nu vet jag hur en sådan bank ser ut.