Lyssnar till musik och försöker skriva. Fingrarna vill, men inte resten. Och ute snöar det fortsatt, vackert, men snö. Vill inte mera nu, vill ha vår och tro att jag lever, överlever. Det lär vara baksidestexten till Donners ”Mammut” som kommer ut nu, ”Jag lever. Överlever”. Än så länge passar den baksidestexten mig också.
Vet inte varför jag gillar Jörn Donner, men har alltid gjort det, kanske för att han på något för mig tämligen obegripligt sätt var en rebell, och så var han ju snygg. Nästan vacker.
Nu såg jag en bild där hans ögonbryn var enorma, såg färgade ut, liksom det lilla av håret jag kunde se – kan ha varit en dålig bild. Eller så är det så att han tycker de där ögonbrynen är fina, och ger sjutton i att klippa dem. Och färgar håret. Jag tyckte inte ögonbrynen var fina. Mungiporna pekade neråt, och det har de nog ofta gjort också förr. Han fyller 80. Han är gammal, han också.
Detta apropå att jag inte känner igen den där människan som tittar ut genom min spegel. Hon är mig obekant, men jag kan tyvärr inte heller minnas vilket av mina ansikten som skulle vara mig mera bekant. Det här fenomenet lär jag inte vara ensam om. Läser just nu ännu en bok om åldrande, av engelsk akademisk kvinna med förord av Elsie Johansson (autodidakt, icke-akademisk). Författaren heter Jane Miller och boken ”Den befriande åldern – tankar om att vara gammal”, utgiven på Ordfront.
Damerna är ungefär lika gamla som Donner, lite äldre än jag. Gillar förordet, det är som en berättelse som står på egna starka ben, och jag gillar det jag hittills läst av boken i övrigt. Funderingar som ”hur ska jag kunna föreställa mig att jag inte längre kan föreställa mig själv” apropå tankar på döden, som oftare kretsar runt andras död än den egna. Och ”att jag kommer att vara frånvarande både vid min död och min begravning förtar mycket av mitt intresse för dessa händelser”.
”Jag måste säga som det är. Jag är inte säker på att jag verkligen tror att jag en dag kommer att vara död, lika lite som jag helt och hållet tror att jag är så gammal som jag faktiskt är. Någonstans inom mig är jag alltjämt ung och möjligen oförgänglig.”
Jag känner igen mig i Jane Miller´s ord. Kanske gör de flesta av oss det.
Jane Miller låter som en vettig person, känner absolut igen mig. Men det där med speglar är lite skrämmande. Den personen finns hos oss också och verkar även ha invaderat speglar hos grannar och vänner. Kan det vara nån typ av rymdinvasion tro?
Ja, låt oss låtsas att det är en rymdinvasion! Gillar tanken!
Levande in i döden, hoppas jag att jag kommer att vara. Åtminstone. 😉
Jag delar din önskan Anna-Karin!
Jag tror att så länge du känner dig ung, så är du det. Även om spegeln säger något annat. Och ska man verkligen bry sig om allt den där spegeln visar?
Kära goa unga Jenny – tack för att du läser och kommenterar; speglar ska man egentligen bry sig väldigt lite om! Kram
Jag känner igen mig i det sista. Ansåg också att Jörn var en rebell.
”Ålderdomen är en mask vi bär”, tror jag att Simone de Beauvoir sa. Eller som min mamma uttryckte ungefär samma sak, i åttioårsåldern: ”Konstigt att jag ser så gammal ut, jag som inte ens känner mig vuxen!”
Härlig kommentar från din mamma – jag håller med henne!