Lyssnar till musik och försöker skriva. Fingrarna vill, men inte resten. Och ute snöar det fortsatt, vackert, men snö. Vill inte mera nu, vill ha vår och tro att jag lever, överlever. Det lär vara baksidestexten till Donners ”Mammut” som kommer ut nu, ”Jag lever. Överlever”. Än så länge passar den baksidestexten mig också.

Vet inte varför jag gillar Jörn Donner, men har alltid gjort det, kanske för att han på något för mig tämligen obegripligt sätt var en rebell, och så var han ju snygg. Nästan vacker.

Nu såg jag en bild där hans ögonbryn var enorma, såg färgade ut, liksom det lilla av håret jag kunde se – kan ha varit en dålig bild. Eller så är det så att han tycker de där ögonbrynen är fina, och ger sjutton i att klippa dem. Och färgar håret. Jag tyckte inte ögonbrynen var fina. Mungiporna pekade neråt, och det har de nog ofta gjort också förr. Han fyller 80. Han är gammal, han också.

Detta apropå att jag inte känner igen den där människan som tittar ut genom min spegel. Hon är mig obekant, men jag kan tyvärr inte heller minnas vilket av mina ansikten som skulle vara mig mera bekant. Det här fenomenet lär jag inte vara ensam om. Läser just nu ännu en bok om åldrande, av engelsk akademisk kvinna med förord av Elsie Johansson (autodidakt, icke-akademisk). Författaren heter Jane Miller och boken ”Den befriande åldern – tankar om att vara gammal”, utgiven på Ordfront.

Damerna är ungefär lika gamla som Donner, lite äldre än jag. Gillar förordet, det är som en berättelse som står på egna starka ben, och jag gillar det jag hittills läst av boken i övrigt. Funderingar som ”hur ska jag kunna föreställa mig att jag inte längre kan föreställa mig själv” apropå tankar på döden, som oftare kretsar runt andras död än den egna. Och ”att jag kommer att vara frånvarande både vid min död och min begravning förtar mycket av mitt intresse för dessa händelser”.

”Jag måste säga som det är. Jag är inte säker på att jag verkligen tror att jag en dag kommer att vara död, lika lite som jag helt och hållet tror att jag är så gammal som jag faktiskt är. Någonstans inom mig är jag alltjämt ung och möjligen oförgänglig.”

Jag känner igen mig i Jane Miller´s ord. Kanske gör de flesta av oss det.