Åldrande ögonbryn

Lyssnar till musik och försöker skriva. Fingrarna vill, men inte resten. Och ute snöar det fortsatt, vackert, men snö. Vill inte mera nu, vill ha vår och tro att jag lever, överlever. Det lär vara baksidestexten till Donners ”Mammut” som kommer ut nu, ”Jag lever. Överlever”. Än så länge passar den baksidestexten mig också.

Vet inte varför jag gillar Jörn Donner, men har alltid gjort det, kanske för att han på något för mig tämligen obegripligt sätt var en rebell, och så var han ju snygg. Nästan vacker.

Nu såg jag en bild där hans ögonbryn var enorma, såg färgade ut, liksom det lilla av håret jag kunde se – kan ha varit en dålig bild. Eller så är det så att han tycker de där ögonbrynen är fina, och ger sjutton i att klippa dem. Och färgar håret. Jag tyckte inte ögonbrynen var fina. Mungiporna pekade neråt, och det har de nog ofta gjort också förr. Han fyller 80. Han är gammal, han också.

Detta apropå att jag inte känner igen den där människan som tittar ut genom min spegel. Hon är mig obekant, men jag kan tyvärr inte heller minnas vilket av mina ansikten som skulle vara mig mera bekant. Det här fenomenet lär jag inte vara ensam om. Läser just nu ännu en bok om åldrande, av engelsk akademisk kvinna med förord av Elsie Johansson (autodidakt, icke-akademisk). Författaren heter Jane Miller och boken ”Den befriande åldern – tankar om att vara gammal”, utgiven på Ordfront.

Damerna är ungefär lika gamla som Donner, lite äldre än jag. Gillar förordet, det är som en berättelse som står på egna starka ben, och jag gillar det jag hittills läst av boken i övrigt. Funderingar som ”hur ska jag kunna föreställa mig att jag inte längre kan föreställa mig själv” apropå tankar på döden, som oftare kretsar runt andras död än den egna. Och ”att jag kommer att vara frånvarande både vid min död och min begravning förtar mycket av mitt intresse för dessa händelser”.

”Jag måste säga som det är. Jag är inte säker på att jag verkligen tror att jag en dag kommer att vara död, lika lite som jag helt och hållet tror att jag är så gammal som jag faktiskt är. Någonstans inom mig är jag alltjämt ung och möjligen oförgänglig.”

Jag känner igen mig i Jane Miller´s ord. Kanske gör de flesta av oss det.

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Liv och död och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Åldrande ögonbryn

  1. Eva skriver:

    Jane Miller låter som en vettig person, känner absolut igen mig. Men det där med speglar är lite skrämmande. Den personen finns hos oss också och verkar även ha invaderat speglar hos grannar och vänner. Kan det vara nån typ av rymdinvasion tro?

  2. Levande in i döden, hoppas jag att jag kommer att vara. Åtminstone. 😉

  3. Yheela skriver:

    Jag tror att så länge du känner dig ung, så är du det. Även om spegeln säger något annat. Och ska man verkligen bry sig om allt den där spegeln visar?

  4. Jag känner igen mig i det sista. Ansåg också att Jörn var en rebell.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s