Jag börjar tro att jag ska läsa den norska boken om ved. Den beskrivs som en ”ganska nördig bok” och det tilltalar mig. Dessutom har mångmammas kompis/släkting? gjort en liten filmsnutt där han står och kapar ved, och rytmen i kapandet tilltalar mig (jag får väl erkänna att jag inte hörde vad han säger, ljudet blev för dåligt i min dator just då).
Jag gillar ved, inte bara för att den värmer mig när jag stoppar in den i vedspisen i mitt dragiga och dåligt isolerade gamla hus. Det är något närmast meditativt i att kapa ved, att klyva den (jag håller mig till elektrisk klyv, yxa känns för farligt), stapla ved, stoppa in vedträna i spisen i ”rätt ordning”, dvs så att elden tar sig när man väl sotat ner sig och försöker tända.
När jag var som mest spelgalen (ett mycket adekvat ord i sammanhanget) gick jag ut och staplade ved i dåvarande ladugården. Det fick mig att låta bli att nätspela. Idag skriver jag. Det fungerar också, men är inte lika hänförande som vedhanteringen – när jag skriver må jag i någon mån vara här med någon del av hjärnan. I vedsammanhang är det någon annan, mindre krävande del som jobbar.
Den norska boken heter kort och gott ”Ved” och är skriven av Lars Mytting.
Jag börjar bli nyfiken på den där boken jag med.
Och ärligt talat vore det lite extra trevligt om Leif var en släkting men han är ”bara” en nätfunnen skrivarvän och det är inte heller fy skam!
Å andra sidan är jag inte odelat positiv till vedeldning – längre.
13 vintrar med enbart vedvärme och 8 av dem med ett löjligt stort hus där både vatten och värme kommer från den egna skogen – det är visserligen en viss tillfredsställelse i självhushåll men också mycket slit som tangerar ”måsten”.
Kram på dig du kloka och fina Margareta!
OK – jag kan förstå att det är möjligt att bli trött på vedeldning – din vedkapande vän är det kul att också ha någon sorts kontakt med, och framför allt med dig, du aktiva och härligt vettiga mångmamma! Kram på dig!