”Jag åkte sådan bergochdalbana. Alkohol blev min självmedicinering. Jag gjorde alla de klassiska felen för att bygga upp en bra depression.”

Citat ur en intervju med Camilla Henemark. De orden pratar med mig, att hon gjorde ”alla de klassiska felen för att bygga upp en bra depression”. Det är det vi gör, vi som deprimerar oss.

Numera uttrycker jag mig så för att påminna mig om att depressionen är min skapelse, och därmed blir det också möjligare för mig att påverka min sinnesstämning. Erik i Danmark (Jarlnaes, terapeut Bodynamics) gav mig en gång en fras att upprepa för mig själv, när jag deprimerat mig: ”jag är hellre deprimerad än jag gör något som är roligt”, jag är hellre deprimerad än går ut och går, hellre deprimerad än ringer kompisen, hellre deprimerad än riskera att bli glad.

För så är det, att vara deprimerad blir en trygghet, man känner igen sig i sin olycka, det känns om inte bra, så i alla fall gammalt och vant. Trist men förutsägbart, ingen risk för att plötsligt översvämmas av glädje, inte en chans att tycka att världen och livet är underbart. För vad kan hända då? Jo, då kan det underbara försvinna, glädjen torka ihop och jag bli ledsen och deprimerad igen. Vilken snurrig logik.

En viss grad av medvetenhet hjälper. Jag tror att Camilla H är en både modig och klok kvinna. Jag hoppas att hon numera inte bygger upp några bra depressioner!