Förtvivlan – och kaffe med bulle

Idag vill jag bara vara en blöt hög som gråter och kryper ihop, som skriker tyst och går, går, runt, runt i rummen. Som släpper ut håret och sätter upp det igen i påsklämman. Som torkar tårarna och muttrar en stund, och lägger sig och blundar, men det är för ljust – det är för fan sol därute.

Den här som är jag vill bara in i sin svarta själ igen och gömma sig och glömma världen utanför. Vill inte vara den hon är, vill inte vara morsa, inte farmor, inte gammal, inte kvinna, fd hustru, skrivande människa, kattmatte, särbo, kärbo eller älskade, eller ens bästa vän. Bara ett ingenting, som inte känner, inte fantiserar, inte är rädd, inte får panik, inte andas kort och fort.

Men hon som är jag går upp och släpper in katten som fångar mina ögon när hon tröttnat på vintern utanför huset.

Jag önskar att det ginge att krypa ur skinnet. Att krypa in i någon annans skinn, vara en alldeles annan och ny och bättre människa. Vad är en bra människa? Jag är en bra människa på många sätt. Jag är också människa. Kanske är det roligare, lugnare, skönare att vara huskatt.

Men katter kan inte ta sig en kopp kaffe när de förtvivlat färdigt, för att åter tala med PO Enquist, ”man kan inte ha syndaångest jämt”, om det nu är det jag har – nej det är det inte, det är förtvivlan över bortkastat liv, över liv som är på väg att förloras, över sorg och ångest, kärlek och otillräcklighet.

Inte ens förtvivlan är konstant. Eller högljudd hela tiden, ohjälpligt närvarande. Konstant är den. Men tystnar, blir lite lågmäldare, kaffet dränker den och bullen kväver den för ögonblicket. Och katten vill sitta i knät. Så hon ger inte upp, jag ger inte heller upp. Jag andas. Fortfarande. Pratar med mig om att andas djupare, ända ner i magen, ner till kaffet och bullen.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Liv och död och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Förtvivlan – och kaffe med bulle

  1. Kära Margareta! Ibland är det svårare än andra dagar. Det måste man tillåta sig. Bara man lovar att inte fastna och bli kvar där. Livet finns där utanför även om man inte förstår, hur allt bara kan snurra vidare. Du får en kram till tröst från en annan ”drabbad” och så ses vi solljuset nån dag!

  2. Yheela skriver:

    Bra att du får ut orden om det svåra, för du är inte ensam och att du delar med dig är en tröst. Jag är heller inte ensam, för du vet hur det är ibland.
    Kramar!

  3. Annika Bengtsson skriver:

    Du skriver så otroligt bra, Margareta! Man känner din förtvivlan, och andningen hela vägen ner till kaffet och bullen. Kramar!

  4. Svenarne Jansson skriver:

    Läser dina rader med medkänsla och stort igenkännande. Är ofta där själv och är väl bekant med den svarta själens svartaste vinklar och vrår. Det är i stort sett outhärdligt, medan det varar. Din tröstande kaffekopp har oftast varit alkohol för min del – vilket ju inte på något sätt förbättrar det hela. Men Enquist har rätt – man kan inte ha syndaångest jämt, och mellan varven ljusnar det lite ibland. Kanske syns solen, en liten stund. Vet inte om det hjälper, men jag tänker på dig som en själsfrände och sänder dig en l-å-n-g styrkekram. / Svenarne

  5. Liv skriver skriver:

    Känner igen mig, vacker beskrivning av en sån intensiv känsla som förlamar. Tack.

  6. Marie skriver:

    Jag läser här ibland och tänker att du har en del teman som kan bli intressant litteratur. Förutsatt att man gör det på rätt sätt. I det här inlägget tyckte jag att det fanns en kärnpunkt: ”det är förtvivlan över bortkastat liv”. Kan man inte göra något utifrån den känslan? Eller det kanske du redan har gjort.

  7. Eva U skriver:

    Det är verkligen en beskrivarblogg, du beskriver känslan så fantastiskt fint. Många kan säkert känna igen sig och de flesta kan förstå och uppleva känslan, just för att det är så bra beskrivet. När man både har upplevelser att skriva om och har förmågan att finna orden på detta sättet så ger sig nog formen också. Om det nu behövs så mycket mer form? Kanske formen redan finns, kanske är den en dagbok i bokform? Som nog skulle kunna hjälpa många som känner likadant. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s